Fran Utlandet. Franske kejsarens trontal är, såsom förut i bast blifvit nämnt, hållet i särdeles fredlig ton och helsas redan med odeladt bifall at de engelska tidningarne, hvilka således icke velat afvakta, huruvida den hittills bebädade utvecklingen af situationen harmonierar med den kejserliga tilliten till framtiden. -Oaktadt ofta upprepad fruktan, säger den mäktige potentaten, har freden dock fortfarande bibehållit sig. Alla försåtligt utspridda rykten om pretensioner, hvilka endast existerade i inbillningen, hafva fallit till intet för verkligheten af fakta. — Vi äro vana vid att höra dylika fredsord ur kejsarens mun alltsedan den bekanta satsen: Ålempire cest la paix! utslungados i verlden. Tyvärr står dock den nuvarande med krigsåskor hotande och qvatva politiska atmosferen i alltför stark strid mot kejsarens fredliga ord, att vi skulle kunna fatta fullt förtroende till dem. Gömdt är ej glomdt, och hvad som i fjol fördröjts, skall utan tvifvel i år brista ut, ty hela fjolåret betecknas af ett genomgående grunddrag hos alla folk: rustningar, hvilket måste ha något ändamål. Åfven om Napoleon skulle aldrig så gerna vilja — och derpå tvifla vi ej nu, då Frankrikes finanser så mäktigt bjuda återhållsamhet — skall han likväl icke kunna hålla tillbaka den stora strid mellan reaktionism och liberalism, den gruppering af nationaliteterna, som nu arbetar under den bedrägligt lugna ytan. För frihetens skull måste omfattande förändringar i vissa staters figuration genomföras, ty, låtom oss medgitva det, folken vilja nu sjelfva vara sina egna suveräner, och deras högsta representanter, furstarne, skola om de sannt uppfattadt det goda i tidsanden, ej motsätta sig sina resp. folks makt, ty denna är oåtskiljaktigt sammanvuxen med deras egen. Ötver de furstars hufvuden, som ej vilja medgifva denna sanning, sväfvar i dag Damoeles-svärdet. De pretensioner, Napoleon åsyftade i sitt tal, kunna derlöre mindre anses ligga i Åinbillningen än i folkens klara medvetande om hvad som stunda skall, hvilket de kanske med hoppets vanliga lättrogenhet för ofta anticiperat. — ÅFörhållandena till utlandet, heter det vidare, äro tvärtom fullkomligt tillfredsställande, och särskildt hafva flere suveräner genom sina besok ännu fastare sammanknutit vänskapsbanden. Konungen af Preussen har genom sitt besök kunnat öfvertyga sig om, att det är vår önskan att sluta oss till en regering och ett folk, som med lugn och fasthet följer tidens framsteg. — Hvad angår förhållandet till Italien, så affärdas det helt kort med den anmärkningen, att Frankrike erkänt Italien, för att åvägabringa fred och försoning mellan de stridiga principerna, hvilka sätta sinnena och samveten i oro. Dessa