skrek N, så är det Nedrigt. Då må NI-ftoreningarne se sig om efter ett tilltalsord, då får man se hvad det blir af den tjusande Neruda! Dixi! Vill ni inte göra mig till den förste, skrek X, så må alla äkta män ta sina kära Xantippor hvar de behaga! Dixi! Just som Q skulle börja tala, hördes ett förfärligt dunder. Blixtar hväste genom luften, och en fruktansvärd röst talade och sade: 4I dumma enfaldiga bokstäfver! Hvad grälen j om? Afläggen all rangsjuka på det nya året. I hafven ingen rang. Slafvar ären j. Jag har gjort Eder; ty skolen j lyda mig. Men, ty värr, i tjenen ofta Dumheter och Nedrigheter, Lögner och Förtalet. Jag hade skäl att sluta ut er ur min tjenst, att klappa af er, att bryta om er och skaffa mig nya tjenare, på det att verlden må blifva lyckligare än hon är. Hvem är du då?2 sporde bokstäfverna med darrande stämma. Så hören och förnimmen ! ropade stämman, så att jorden skalf. Jag är Andan. Den mig känner, han älskar mig, och den mig älskar, han batar allt uselt och lågt. Jag är ljuset och lifvet. Jag är eder beherrskare, och j lyden mig, ty jag vet att j alla behöfven hvarandra, att ingen må tro sig vara för mer. Med hvarandra och genom hvarandra ären j starka; ensamma och utan mig ären j intet. Ty bokstafven dödar, men Andan gör lefvande. Dixi! (U. P.) Ihimlen och på jorden. I Paris brukar man på skämt kalla teatergalleriet för paradiset. Hertiginnan af Orleans fick en afton det infallet att taga sin plats derstädes, i sällskap med en enda fille de chambre (kammarfröken). En ung officer, som satt bredvid henne, var särdeles uppsluppen och fri i sina yttranden och slutade med att bjuda henne på supe, när spektaklet var slut. Han ledsagade benne ned för trapporna, men blef högeligen förbluffad, då han fick se hennes ekipage och hennes svit, samt hörde hennes namn. Han hemtade sig dock snart och återvann sin själsnärvaro, hjelpte henne upp i vagnen, bugade sig tyst och stod i begrepp att aflägsna sig, då hon skalkaktigt yttrade: ,Nå, hur går det med supen, som ni lofvade mig? Han bugalle sig artigt och svarade: ,I paradiset äro vi alla lika; men jag är ingalunda känslolös, madame, för den vördnad, jag är er skyldig på jorden. Detta vackra och passande svar förskaffade honom en plats i hertiginnans vagn och vid hennes bord. Lärorik allegori. En gammal tradition förmäler, att när Noak hade planterat den första vinrankan, kom satan och sade till den: ,Förträffliga växt, jag skall gifva dig näring. Han anskaffade straxt trenne djur, ett lam, ett lejon och ett svin, och dödade det ena efter det andra tätt bredvid vinrankan. Kraften af dessa djurs blod genomträngde densamma och uppenbarar sig ännu i verkan af vinet. När en person dricker en bägare, blir han angenäm, höflig och vänlig. Det är lammets natur. — Dricker han två, blir han lik ett lejon och säger: ,Hvar finns min liket? samt talar om oerhörda saker. — Dricker han mera, blir han ifrån sina sinnen och vältrar sig slutligen i smutsen. Behöfver det sägas, att han då liknar ett svin? I Kina fordrar etiketten att man i den mest högtrafvande ton komplimenterar den, med hvilken man talar, och allt hvad honom tillhör, och att man deremot underskattar och nedsätter sig sjelf och de sina till den lägsta möjliga grad. Följande prof på kinesisk konversation är alls icke öfverdrifvet: ,Hvad är ert lysande namn? ,Mitt ringa, obetydliga namn är Wong. ,Hvar är ert ståtliga palats 4 Min låga koja är i Suchan. Huru många äro edra förträffliga barn? Jag har fem usla, eländiga ungar. Hur mår er utmärkta gemål? Min gamla, gemena, odugliga käring mår bra. Teateranekdot. Det berättas om hvarjehanda små intriger bakom kulisserna vid herr Bournonvilles tillträdande till sin svåra befattning såsom scenuisk instruktör vid kongl. teatern i Stockholm. Specielt nämnes den store tragikern Dahlqvist, som den, I hvilken med stora gester och patetisk deklamation började att göra Bournonville många besvärligheter, men B. skall hafva med mycket tålamod och lugn mött denna ,himmelska vrede. — En gång, då GuIstaf Wasa repeterades, hade Dahlqvist med hela skraften af sin pathos yttrat: ,De Danske hafva en gång ,kotvat oss Svenskar, men de skola ej ,kofva oss en gång till; hvarvid Bournonville vid detta oTtriginala ljud kommit i gapskratt och den nye Gustaf Wasa trädde efter fulländad hjeltedat tillbaka under en allmän munter stämning bland de tillstädesvaranIde. Så förtäljer åtminstone en korrespondent till den i Köpenhamn utkommande tidskriften ,, Norden. Bättre att förekomma än förekommas. En gammal kronofogde skulle officiera vid en afrättning inom hans distrikt. Gubben hade afsky för dylika frispektakel och hade beklagat sig deröfver för alla Psina bekanta. Några dagar före afrättningen infann fogden sig i residensstaden och uppvaktade landshöfdingen, som emottog honom med följande ord: ,jag kan berätta herren att Per Nilsson hängt sig i fän