på Gutenderg, SGQUubAr Jag Skal vala dn främste l Hvilka Himmelskriande Hufvudlösa Haranger Här Hållas! hånade H. ÅIIvar en Galenskap är å färde, der skall du, G, stå i spetsen. Girighet (Ärei synnerhet), Galla, Gift och allt hvad Gement och Gräsligt heter, börjar ju med dig. Och i afseende på Galgfåglar står du tydligen främst. — Men se, jag jag är i det stora Hola. Himmel och Helvete uppstå genom mig. Jag är all Herrlighets, all Höghets upphör. Jag är den förste i Hjelpsamhet och, der jag är, der börjar Hoppet. I alla Hewligheter, alla Händelser, får jag vara med — att nu icke tala om att jag råkar till att vara Halfvokal! Alltså kan jag ej längre åtnöja mig med den åttonde platsen i alfabetet. Hå, Hå! Hårdt är det! Nej, jag vill, jag måste vara den förste! Påstår du, ja! inföll P. Prat är det, bara prat. Men, ser ni, Penningar, det är inte prat det! Poesi och prosa, Punsch och Polis — är det ingenting rart det? Hvasa? Fråga studenterna! Och ni sjelfva sen! Ni skryter öfver edra förtjenster mot andra och mot hvarandra. Men jag undrar hvad ni skulle ta er för just, om det inte funnes Papper och Pressar? Kanske ni då ville medge mina företräden ? Jag vill inte sjelf ge mig något Pris; det behöfver jag inte, Men Primus inter Pares — det bör jag blifva, och dermed Punktum! Men nu börjades det! Knappt hade P talat, eller rättare skrikit, ut, förr än alla de andra bokstäfverna började på. Hvar och en ville vara den förste, till och med X, som tyckte att det allt för länge fått gå och gälla för en obekant storhet; hvar och en dukade upp sina egna företräden och förnekade de andras — precis som de varit menniskor. Det var blott en bokstaf, som under hela tiden varit tyst, och det var A. Det visste nog att det också en gang skulle få börja. Ändtligen fick D ordet och begynte: Jag vill nu icke, som ni andra, tala om egna förtjenster; dem ha vi litet hvar, och fel också. Men det vet jag, att inte blir det slut på denna envisa rangstrid, innan jag kommer med. Hören mig alltså, ärade medbokstäfver! A, som tyvärr går före oss allesamman, har ännu icke yttrat sig. Låtom oss derföre spörja A, hvilken makt som gifvet det rättigheten att stå främst i alfabetet A skall stå oss till svars ! Jaha, A skall stå oss till svars, ropade de andra bokstäfverna om hvarandra Askall tala. Det kloka A reste sig längsamt ur facket, väntade tills larmet lagt sig, och begynte: Mine högtärade herrar med bokstäfver! Kunnen i uppgifva mig en förnuftig grund till att den lilla pricken stär just öfver i och ej öfver någon annan bokstaf 2 Hela Alfabetet bråkade sin hjerna med att fundera ut ett svar på denna oväntade fråga. Förgafves. Ändtligen sade i: Jar bär den lilla pricken öfver mig derföre att bruket är så, derföre att jag i århundraden burit den, derföre har jag rättighet dertill. Ja, ja, i har rättighet dertill, skreko de öfriga. Det har haft pricken i många ärhundraden. Kanske att A vill ta ifrån i den der gamla prydnaden ? Bevare mig Gud derifrän! Jag vill blott att j skolen medgifva, att jag lika lång tid intagit den första platsen bland er, som i burit pricken. Ty i bär pricken derföre att bruket är så, derföre att det i århundraden burit den, och jag står främst i alfabetet äfvenledes emedan bruket så vill och emedan jag i århundraden gjort det. Och derföre har jag rätt dertill, en historisk rätt. Förstån j mig nu, högtärade medbokstäfver 2 En temligen lång paus följde derpå. Ändtligen började R. Det hörde till de Rättslärde och kunde derföre krångla bort det enklaste. Det började : O, j enfaldiga bokstäfver, hvad jag blyges öfver att vara i edert sällskap! Stora i mun, men små i mod, det ären j. Hvad har väl det Afskyvärda A svarat på vår fråga? Ingenting, rakt ingenting. Hvad är historisk rätt? Det är en floskel, hvarmed man lurar enfalden. Om den historiska rätten vore en rättslig rätt, ser ni, så vore det orätt att Italien slet sina gamla bojor, att mörkret veke för ljuset, och orätten sjelf hade en rätt att icke tillstädja någon rätt. A har endast en inskränkt skolmästares dumma förkärlek att tacka för sin egen rang; ty det har hvarken mer talang eller gör mer nytta än vi. Och om det får hållas längre så blir det ifrån en sjelfljudande en sjelfherrskande, en tyrann för hela bokstafsslägtet. Dixi! När det revolutionära R. slutat sitt censurvidriga tal, utbröt det fruktansvärdaste tumult, man någonsin hört talas om. Icke nog med att bokstäfverna helt och hållet ville utrota det förmätna A, hvar och en ville vara herrskare öfver de öfriga, emedan hvar och en trodde sig öfverträffa alla de andra. Några hotade till och med AA ÅA fb mo OAÅAfLL 3. fe 202 —— — — 2—