,Sålunda tillspörjer jag äfvon dig, Christine, om du vill äkta Olof.... Hennes tal afbröts af trenne starka knackningar på dörren och ett gammalt postbud stack sitt väderbitna ansigte in genom densamma och lade ett bref på bordet med orden: ,Jungfru Christine. Då det stora svarta sigillet hvarmed brefvet var försegladt observerades, förstummades genast hela den muntra flickskaran. Med darrande händer bröt Christine sigillet, och då hon hunnit genomläsa några rader i brefvet, störtade hon som död till jorden. Genom att kasta en blick i brefvet fingo de andra flickorna snart vetskap om olyckan, och då Christines gamle far inkom i rummet och erfor den jobspost, hvilken, som han trodde, dödat hans stackars barn, träffades han af ett slaganfall, hvilket slutade hans lif. Åtta dagar derefter begrafdes den gamle hederlige invaliden, och under de första fyra veckorna sväfvade Christine mellan lif och död. Men döden, som så ofta haft en svår dust att utkämpa med ungdomens krafter, fick äfven denna gång släppa sitt tag, ehuru han varit så godt som säker om sitt rot. Den förr så friska och lefnadsglada flickan lemnade sängen blek, med af sorg fårade kinder och med döden i det matta ögat. Hon lemnade det öde huset och medtog hela sin egendom, den gamla byrån, som inneslöt hennes smärtsammaste men dock käraste minnen. Och när hon nu kom ut bland främmande menniskor och som tjenare nödgades slita ondt, så var det hennes enda tröst när bon på födelsedagen framtog sin klänning, grät sig riktigt mätt och med hopp och längtan afbidade återseendets saliga stund. Och sålunda stod hon äfven denna afton försänkti drömmar. Fyrtio vintrar och lika många somrar, hvilka förflutit sedan den sorgliga vändningen i hennes lif, hade grånat hennes hår och gjort henne gammal och svag, och hon satt nu och drömde sig in i evigheten, hvarest återseendets glädje skulle ersätta henne för många svunna års lidanden och försakelser. .Det var en sorglig historia, suckade den korta alnen; ,jag känner mig på det högsta skakad! .Var det inte som jag tänkte, hviskade den enögda saxen, ,att den gamla byrån gömde på stora hemligheter? . .. det var för resten en rätt intressant följetong ! Jag kommer! sade gamla Stina knappast hörbart, och hon gick dit, hvarest all sorg upphör, alla aval försvinna ! .Gudskelof, sade den gamle byrån, ,nu då de ha fått hvarandra åter, kan jag säga att jag troget följde henne genom hela lifvet, och sluta min berättelse på ett hederligt sätt — något som minsann ej alla historieskrifvare kunna skryta af — och med belåtenhet nedskrifva orden: Slut på historien.