hon, i det hennes blick häftades på den gamla byrän. En solglimt af hopp och tro upplifvade hennes gamla fårade anlete; det tycktes liksom hennes drag föryngrades under det hon bad en stilla bön och försjönk i drömmar. Och hon drömde tillbaka sin ungdoms dagar, hon drömde om sin glädje och sin sorg, och den gamla byrån, mot hvilken hon lutade sig, tolkade drömmarne både för henne och för den korta alnen samt alla de andra tingen i vindskupan. Det hände sig för omkring 40 år sedan att en enkel fest firades i ett af de små husen som lågo straxt inom stadsporten. Det var en dubbelfest: den unga vackra Christine firade sin 20-åriga födelsedag och förlofning med den unge timmermannen Olof. Rummet var festligt smyckadt och in genom de små blyinfattade rutorna blickade de nyss utspruckna syrenerna; mellan dess friska gröna blad banade solen sig en väg in i rummet, liksom hade den en helsning och gratulation att öfverföra från englarne deruppe. Öfver den gamla hedervärda imperialsängen var ett snöhvitt täcke utbredt, och vid en af rummets väggar tronade husets ståtligaste möbel, en gammalmodig, men vackert polerad byrå. Vid öfre ändan af bordet residerade Christines far, en gammal ståtlig och högrest gubbe, som bar en vilfvermedalj på det breda bröstet, såsom ersättning för det ben de ryska kulorna beröfvat bonom under de minnesvärda dagarne i det gamla kära Finland, der han modigt fäktat bland den adle, tappre, varme gencralcns bussar. Slagtingar och vänner, grannar och bekanta klingade i fröjd och gamman för de nyförlofvades välgång och födelsedagshjeltinnan. Enkla och flärdlösa voro önskningarne och sättet hvarpå de framställdes, men de voro dock hjertliga och osminkade, och träffade också derföre just der de borde träffa, nemligen i hjertat. Och ett vackert par var det ; älskade af alla voro de två som nyss högtidligen gifvit hvarandra sin tro och lofven, och som de nu stodo der med oskuldsfulla och af glädje strålande anleten, utgjorde de liksom ett återsken af de tillstädesvarande gamles ungdom, ett återsken som mäktigt rörde alla hjertan och förutspådde lycka och välgång för framtiden. Och dagarne kommo och gingo. Vännerna voro åter samlade nere vid skeppsbron; hit hade en hop arbetare beledsagat Olof, som skulle ut i verlden för att lära känna densamma och fulkomna sig i sitt yrke. En hvar hade en frisk grön krans kring sin hatt och medan flaskan flitigt gick laget omkring sjöngo de en munter resvisa; och alla vännerna hade hvar sin läckerbit att sticka in i Olofs rensel. Nu ljöd kaptenens röst: främmande från bord! och ännu en gång omfamnade Olof Christine och hviskade några tröstens ord i örat på den snyftande fästmön. Han tryckte ett litet, omsorgsfullt försegladt paket i handen på sin hjertas kär, — den innehöll hans lön för det sista halfåret, och med ett: vi se hvarandra åter, slet han sig ur hennes armar; och nu lade fartyget från land. Då ängfartygets hjul började plaska i vattnet var det som Christines hjerta skulle vilja brista, och de tunga, mörka aningar som bemäktigat sig henne ville ej lemna henne förr än hon en vecka derefter fick bref från Hamburg, som underrättade henne om att resan gått lyckligt. Olof såg sig om i den stora vida verlden. Jag har sett det herliga Schweiz, jag har skämtat med dess brunögda lifliga slickor, skref han. i sina bref, men det kära fäderneslandet och min älskades blåa ögon äro mig dock tusenfallt karare. Sålunda hade året gått om och Olof skref: nu begifver jag mig af till Wien, hvarest jag skall vara med om att reparera den gamla domkyrkan, sedan kommer jag hem, och medför ett par hundra gyllen som jag sparat ihop, och så gifta vi oss på din födelsedag. I slutet at brefvet fanns naturligtvis ett postskriptum och deruti hette det: detta är det sista bref du erhåller från mig, ty när du nästa gång får helsningar så bringar jag dig dem sjelf. Christine var glad och lycklig som liten fogel på gren och hon arbetade öfver sina krafter för att äfven ha en liten sparpenning att lägga i vågskålen mot Olofs kapitaler. Och Olof kom, som han skrifvit, till Wien. Rundtomkring den gamla domkyrkans torn hade man upprest en ställning, och på densamma arbetade man natt och dag, ty reparationen skulle vara fullbordad tills dagen för den stora Processionen då man under psalmsång och vid skenet af brinnande vaxljus kringbär Kristi lekamen i kvrkan