pass som gamla Stina, hvilken så väl kände till hvars och ens olika smak; de öfriga 6 timmarne på dygnet voro hennes egna och på dem kunde hon sofva eller vaka, allt efter behag, ty den fördelen erbjöd åtminstone hennes lilla vindsrum, att hon der fick vara alldeles ostörd. Hvem ville väl ock göra sig omaket, att klifva dit upp, som ej var piskad dertill? Jag skulle bestämdt stryka med af vantrefnad om jag nödgades bo i ett sådant der kyfle! brukade guvernanten der nere i första våningen hos grosshandlaren ofta säga, i det hon med ett belåtet småleende kastade ännu ett vedträ på brasan och förnöjd såg sig omkring i sin lugna kammare, hvarest hon kunde spegla sig i alla de finpolerade möblerna. Denna guvernant var ett lefvande drifhus, under hvars tak frun satt sina 7 förhoppningsfulla plantor, på det att de skulle blifva riktiga lärdomsljus, ty den der guvernanten var en fasligt bildad och skicklig dam, som kunde alla lefvande språk på sina fem flngrar, ja, och som tillochmed kunda räkna till 25 ide döda; dertill sjöng hon som en engel och spelade piano sen! — hon gjorde så kallad ,bögre musik, och bra hög måtte den ha varit, ty när hon vid fruns t-tillställningar då och då lät höra sig, hviskade man sinsemellan att det ej hade sig så lätt att förstå hvad hon spelade. Men för att ej stå der som ena dumhufvuden ropade just de som ingenting begrepo, ,bravo! och klappade i händerna, för att ej vara sämre än alla andra. Och sitt modersmål talade hon grammatikaliskt, det kunde man höra så snart hon öppnade munnen, och författarinna var hon äfven, det hade hon anförtrott sina närmaste väninnor som en stor hemlighet; derat kom det sig också att man i hela huset och i alla gathörn visste att förtälja, det hon arbetade på ett verk som skulle komma att heta: ,Fel och motsägelser i Fryxells svenska språklära. Att det skulle bli ett mycket stort och värderikt arbete, derpå tviflade väl ingen i hela verlden! Dock, gamla jungfru Stina var aldrig rått glad annat än när hon var för sig sjelf i sitt tarfliga vindsrum, långt bort från de granna speglarne, polerade möblerna och kinesiska gungstolarne. I det rummet var hennes verld, hvarest hon drömde, drömde så vackert om den tid som flytt och om evigheten, om hopp och återseende ; och den gamla byrån, ja, den inneslöt svunna års minnen. Gammal och maskstungen som den stod der, måste han förekommit alla andra ful och värdelös; men gamla Stina skulle ej ha velat byta bort den mot en den präktigaste nutidsbyrå, med fina perlemorkyltar, liknande silfverknappar i en uniformsrock. Allt detta uppfattade och visste den gamla byrån mycket väl. De öfriga möblerna i rummet visste äfven att byrån var gamla Stinas ögonsten. Den gömmer på stora hemligheter, sade en gammal rankig stol till en aln som hängde bakom dörren. Denna aln nickade alltid så förnämt när stolen talade, och förnäm var den väl också på sätt och vis. För det första inbillade den sig, att den höll 24 tum, men dervidlag kom den till korta, ty tid och år hade hjelpst åt att tära på dess längd, och Gud vet om ej godt en half tum fattades i de tjugofyra. För det andra påstod den sig alltid vara af mycket förnäm slägt, förthy du kunde uppräkna fyra anor och hade en gång blifvit krönt af stadsjusteraren, hvarom ännu kronan på dess hufvud vittnade, fastän äfven den af tidens tärande tand i det närmaste utplånats. Många hemlighetsfulla ting äro förknippade med den der byrån, menade en sax som blott hade ett öga, men för resten ett fint och poleradt väsende och var beryktad för sin skarpa omdömesförmåga. Hon låg alltid ofvan på den gamla byrån och kikade ned i dess inre genom en spricka; och det kunde hon utan svårighet göra, ty hon var som nämndt är enögd, och behöfde således ej stänga till det andra ögat när hon kikade. Men se något kunde hon ändå icke, eburu hon gerna äflades att vilja inbilla de öfriga mobilierna i vindskupan, att hon kommit under fund med något högst besynnerligt, hvilket hon dock envisades att vilja behålla för sig sjelf. eePitta du, du vet att man bakar pankaka af ägg, men du vet inte hur man bakar, tänkte byrån, och det var i sjelfva verket ganska klokt tänkt, isynnerhet af en gammal byrå. Och i sjelfva verket kunde den gamla byrån också vara stolt. Han var gamla Stinas enda och käraste egendom. Ofvanpå densamma tronade åtskilliga simpla prydnader: en glassylåda med konstnärligt målade, rödkindade och frodiga englar, gamla förgylda kaffekoppar, spruckna och sinkade just öfver inskriptionen : Din för evigt! vidare en hel porslinsfamilj, en förtjusande grupp af hvilken flera medlemmar dock olyckligtvis genom alltför omild beröring med ett strykjern mistat hufvudena. (Forts.) En lönande affär. En berliner bryggare vid namn Hoff började för några år sen tillverka en dryck, hvilken skulle vara i hög grad välfmöärande får helsan och hvilken han kallade: der