jesänger; men skulle olyckligtvis blott en enda af skinnlapparne icke åter visa sig, eller vara på ringaste sätt skadad, dödas han med ett spjutstygn eller genom något annat medel. — Tröstebref till min kära son. Käre min Måns! du har säkert misstagit dig om sättet att göra lycka. Oftast och ofta beviljas en nåd blott för den orsak, att man vill vara i fred; åtminstone ger jag mina allmosor åt tiggaren af sådant skäl, och förmodar att förhållandet är detsamma hos alla. Derföre: då dusöker att få hvad du så högeligen önskar, men bortvisas med förakt (som väl ock torde vara förtjent), bör du dagen derpå vara lika färdig, att bemötas på samma sätt. Det första ansigte, som om morgonen möter den höga herrn, hos hvilken du tigger, bör vara ditt — ban bör ej få gå ut eller in i sitt rum, utan att du står honom i vägen med en efterhängsen min. Han må slutligen förarga sig så mycket han behagar, det gör ingenting; det kan anses som hafsvågor, hvilka bryta sig mot urbergets granitklippa. Slutligen skall han väl då ledsna och ej uthärda langre, och då får du verkligen hvad du önskar — du får det, låt så vara, blott derföre att han vill slippa se ditt förargliga ansigte, men hvad gör det? I den svåra tiden. Hur orättvist man nu för tiden klagar: Det är för fasligt! jemrar sig enhvar. Men — var det bättre väl i forna dagar? Förlåt mig, att jag mina tvifvel har. Ja gitter ej att höra denna visa På evigt en och samma melodi. Tvärtom! om någon tid man borde prisa, Så är det just den tid, vi lefva i. Man lär sig nu — och det är just det främsta — Att lefva måttligt — nöden har ej lag. Det är en konst, som icke är den sämsta, Och nog får man sig öfva dag från dag. Man är fördragsam mot en fattig nästa, Så långt som möjligt — det är vackert så? Hvad vill man mer begära af de flesta? Sig sjelf man alltid närmast blir ändå. I sina anspråk varder man försigtig: Man hoppas lagom — eller bättre än: Man hoppas intet alls. Den konst är vigtig, Fast icke en bland tusen känner den. (Hvad skall man ock med hoppet, som en dårar Med galenskaper utan all reson? Nej, menniskor, I ären alle dårar! Hvad I på fickan han, blott derpå tron!) Och hvad för otyg, man har sluppit sedan, Som förr man dagligdags fick tänka på! Nu är det snart sen maunaminne redan, Att pengar någonsin stått till att få. Och skulder, vigilans och sådant mera, Det vet man nu för tiden ej utaf. Nu är det bra, man slipper vigilera, När ingen finns att vigilera af. Derför, go vänner, låt oss prisa tiden! Så bra, som nu hon är, hon aldrig var. Det är bekymrens tid, som är förliden — Nu komma sorglöshetens gyllne dar! H. (U. P).