Mr Pyeroft hade forskande betraktat mig, under det jag tillbakavisade hans insinuation om, att jag skulle deltagit i en sammansvärjning, som gick ut på att locka honom till en försoning, och nu voro hans blickar fästade på den framför honom stående sonen. Denne var en vacker karl med ett manligt yttre, och då han nu stod der med sin hustrus hand i sin och med spåren af en nyligen öfverstånden sjukdom på sitt matta, men vackra ansigte, kunde jag ej annat än känna, att denna tafla säkert skulle fullborda det verk, som skuggorna så väl begynt. — se på dem! sade iag, se på detta rum — se på denna måltid! Kan ni se ett sådant elände, utan att röras deraf? Om er son gjort er emot, har han då icke lidit derför? Om han varit er olydig, har han ock fått tungt böta derför. Jag såg min gamle vän i ansigtet, och jag tyckte, att jag såg en skugga af samvetsagg stiga upp deri. — Låt icke, sade jag, den sympati, ni visade för skuggorna, svika de personer, som kastade dem. I detta ögonblick lemnade den unga makan sin mans sida och gick bort till oss, der vi stodo, samt lade blygt sin hand på den gamles arm. Jag såg åter på honom, och i det jag nu