häller en dörr öppen för alla slags möjligheter. Vi måste för vår del bekänna, att en dylik kameleontisk statskonst icke förekommer oss hafva något synnerligt värde; vi fordra såsom vilkor för, att en diplomat verkligen ekall kunna kallas en sann statsman, först och främst, att han med fullt medvetande föresatt sig ett bestämdt mål, och att han genom ärliga medel förstår att fullfölja det:a äfven under brydsamma förhållanden, och vi hänvisa i så fall till Cavour såsom en mönstervärd bild, lånad från vår egen samtid. Begagna vi nu denna vår måttstock på grefve Manderström, så ligger det klart i dagen, att det rum, han intager, icke förekommer oss stort nog; men å andra sidan vilja vi ingalunda räkna honom till det slags diplomater, för hvilka brist på hållning just är konstens aldra heligaste och frånvaron at bestämda grundsatser just det aldra väsendtligaste; vi vilja inskränka oss till att säga, att det i den ädle grefvens politik stundom visar sig någon otydlighet, och att han endast genom den hemlighetsfullhet, som är egen för hans skola, om ej genom annat, mången gång utsatt sig för faran att blifva misskänd der, hvarest hans åtgärder kanske skulle vunnit hans samtids odelade bifall, om han sjelf begagnat ett enda öppet och oförbehållsamt ord i stället för hvad Livius kallar: oratio rebus dubiis inventa. Det saknas onekligen i hela grefve Manderströms diplomatiska verksamhet en sträng konseqvens. Han tyckes liksom andra genialiska man älska det paradoxa. Det skulle vara mycket svårt att påpeka någon bestämd, det hela genomlöpande tråd i hans diplomati, som deremot är rik på starkt framträdande isolerade fakta. Det är ej lätt att upptäcka, huru grefve Manderström egentligen rör sig framåt, icke ens i hvad riktning hans rörelse går, men deremot öfverraskar han ofta genom ett cller annat plötsligt anlopp, som dock visar, det han ingalunda har lust till att stå stilla. Vi vilja lemna derhän, om det sker för att visa Europa, att det gamla ,, Göta Lejon endast sofver med ,, öppna ögon, eller det närmast sker, för att påminna om, att grefve Manderström fortfarande står i spetsen för Sveriges utrikes angelägenheter (kanske förefinnas båda bevekelsegrunderna), nog al, det utgår ofta från det manderströmska kabinettet, när man minst anar det, noter, vid hvilka man ovilkorligen så att säga vänder sig om och frågar sig sjelf: ,hvad var det? Ett aktstycke af dylikt slag vart. ex. den djerfva note, som för ett par år sedan utslungades af grefve M. mot kejsar Napoleon i den schweiziska frågan; det svenska kabinettets raska steg att framför någon annan erkänna det nya konungariket Italien, var ett dylikt anlopp. Man skulle kunna tro att grefve Manderstrom hvilar sig mellan dessa enstaka kraftansträngningar eller att han dragor sig tillbaka ,,pour mieux sauter; vi anse dock, att denna hvila endast är skenbar, vi antaga, att grefve Ms verksamhet i sjelfva verket är temligen permanent, men verlden märker den icke utom i vissa mer eller mindre karakteristiska ögonblick, och det är just detta, som gör, att hela hans utländska politik för oss oinvigda synes något fragmentarisk och nästan som en konstellation, i hvilken vi endast se enskilda lysande punkter, mellan hvilka hvar och en kan efter behag draga hvilka linier som helst, och hvarigenom man sålunda kan få fram många olika figurer. Den omständigheten, att det manderströmska kabinettets politik öiverhufvud icke låter beräkna eller bestämma sig med någon högre grad af noggranhet, har gjort att det under de sist förflutna åren hos allmänheten rådt någon osäkerhet isynnerhet med afseende på bedömandet af den svenska diplomatiens ställning till våra egna brännande frågor. Det är onekligt, att grefve Mamderström äfven här vid flera tillfällen låtit det blixtra genom dimman och kastat ett visst vänligt ljus öfver situationen; men om det än står fast, att t. ex. hans ofta citerade note af d. 29 maj 1859 innehåller nästan det bästa och mest determinerade, som från någon regerings sida offentligen yttrats till vår förmån, har man likväl — genom att härmed jemföra åtskilliga andra omständigheter, hvilka relativt äro mindre tydliga och mindre fria för missuppfattning — trott sig böra, om än icke med misstänksamma blickar, likväl med försigtighet, hatralkta orafvoa Mandaraträma hala unntran