— Det fägnar mig, jag gratulerar af allt mitt hjer ta, — men med hvem har jag den äran att tala? — Mitt giftermål beror af er. — Af mig! . .. Hur är det möjligt? Men vill ni icke vara så god och först säga mig med hvem . . — Om ni visste hvad hon är skön, hur högt jag älskar henne! . . . Hon är enda barnet till rika föräldrar. — Förträffliga utsigter, men innan vi fortsätta vågar jag ännu en gång ... — Hon hyser äfven den lifligaste beundran, den mest svärmiska hängifvenhet för er. — För mig! — afbröt Dumas med tydlig förvåning. — Er historia blir allt mer och mer invecklad, min bäste herre! ... Hon hyser en svärmisk tillgifvenhet för mig, och ändå vill hon gifta sig med er; uppriktigt taladt, så finner jag er alls icke så afundsvärd mera, men ni måste förklara er tydligare. — Mitt namn är Henri Laval. — Ändtligen. — Kanske känner ni min familj? — Nej, jag har icke den äran . . . Får jag lof att bjuda en cigarr, min bäste herr Laval? Den unge mannen mottog tillbudet och sedan samtalet nu ändtligen blifvit inledt på ett ordentligt sätt, erfor Dumas hela sammanhanget med herr Lavals besök. Orsaken dertill var att han ville ha Dumas, hvilken han i detta ögonblick såg för första gången, till vittne på sitt bröllopp. Hans fästmö, fröken Cecile de Mornac, hörde nemligen till det ännu ganska stora antal af unga damer som svärma för litteraturen och som också låta en del af detta lifliga intresse öfverflyttas på författarne. För att så mycket säkrare vinna hennes ynnest, hade Laval derföre utgifvit sig för att vara intimt lierad med flera af Paris ryktbaraste litteratörer, isynnerhet hade han mycket skrutit öfver den vänskap, som förenade honom med Dumas, ty som denne under denna tid vistades i utlandet, tyckte han sig så mycket lättare kunna sammandikta några små osanningar på hans rygg. Dumas hade ju sjelf så ofta föregått honom med detta exempel. Emellertid hade fröken Cecile icke förr erfarit att musketörernes pappa var återkommen till Paris, förr än hon förklarade sin fästman att hon ville att hans goda vän Alexandre skulle fungera som vittne på äktenskaps-kontraktet. Henri hade gjort invändningar, hvarpå Cecile begynt att gråta och öppet förklarat att hon började att tveka att skänka honom sin hand, då han kunde neka att uppfylla en sä obetydlig önskan. Hvad återstod då för den stackars fästmannen annat än att skynda till den store författaren och anförtro honom allt. Dumas har, det vet hela verlden och Paris damer isynnerhet, intet stenhjerta. Tvärtom den unga flickans kapris smickrade honom och han lofvade genast att uppfylla den. Vigselakten firades för några dagar sedan i Madeleine-kyrkan, och främst bland brudgummens vittnen syntes mycket riktigt Alexandre Dumas, på hvars bröst eu otalig mängd ordnar blixtrade. (Affischen.)