Råstugurättssalongen i Luleå begagnas äfven till danssal. Vid sådane tillfällen har man således ett nytt slag af kärande och svarande parter. En Kapris. Nyss hemkommen från sin italienska resa satt Alexandre Dumas den förste, makligt tillbakalutad, i den svällande divanen, som sträcker sig rundt omkring hans arbetsrum, och funderade på i hvilken form han skulle publicera sina reseintryck, då plötsligen dörren öppnades och en ung obekant herre häftigt inträdde. — Förlåt min djerfhet — utropade den främmande — men det gäller mitt lif ... endast ni kan rädda det! Att döma efter den unge mannens yttre, gick det dock alls ingen nöd på honom, ty hans ansigte strålade af helsa, och hela hans toilett förrådde lika mycken smak, som minutiös sorgfällighet. — Hvad önskar ni af mig? frågade Dumas, hvilken, som hvar och en vet, har en ganska prononcerad förkärlek för allt som stöter på äfventyr. — Min herre — fortfor den obekante — jag skall om några dagar gifta mig.