i dess spår följde sjukdom och dyr tid. Bergabruk och handel lågo alldeles nere. Inga skepp lät lustigt sina segel svälla; dödstystnad hade trädt i stället för det fordna glada lifvet. Förskräckt vände engeln tillbaka till den oskapades thron, sjönk bäfvande ned för hans ansigte och berättade under tårar den grymma förvandlingen som han skådat samt skildrade med vältaliga ord menniskornas jemmer och elände. Hörde du nu mitt namn nämnas? frågade Allah. O, Herre! svarade engeln, örverallt nämnde man dig. Ditt namn var i allas mun; till dig ropade man, som till den ende hjelparen och tröstaren. Men jag såg i allt din stränga men rättvisa straffdom, höljde mitt hufvud och drog dädan. Men Allah sade; Icke såsom en straffdom sänder jag ångest och nöd öfver folken och menniskorna, utan för att föra dem luttrade och renade till mig. Menniskans svaga, lättrörliga sinne kan ej bära en jemn medgång. Endast alltför gerna blir hon öfvermodig och håller jordisk lycka för det enda målet, som bör efteroträfvas. Icke af vrede, utan för det jag älskar menniskorna, sänder jag dem plågor och vedervärdigheter ty endast på det sättet inse de sin sanna bestämmelse och vända åter in på dygdens stig. Menniskoslägtet måste lida, på det att det ur lidandet måtte bevekas att söka sig en väg till de saligas fröjder. —r. N. 1.) Ett par Göteborgs anekdoter från den gamla goda tiden ha nyligen varit synliga i en landsortstidning; vi återgifva desamma här, utan att dock vilja ikläda oss garanti för att de verkligen äro Åhistoriska: — En grosshandlare Jan Hammarberg i Göteborg, i sin lifstid känd för ordlekare, då han var vid godt humör, kom en gång hem ifrån ett stort middagskalas, som hade blifvit subskriberadt för dåvarande landshöfdingen grefve Axel Pontus von Rosen, efter denne älsklige, gode och glade herres återkomst från en riksdag. Fru Maja Lisa Hammarberg, född Lamberg, som hört talas om, att någon fråga inom borgerskapet förut hade uppstått derom, att middagen icke skulle komma till stånd, frågade nu sin man: Nå! hur lät det vid middagsbordet ifrån oppositionen 2 — Ah, svarade Hammarberg, visst hördes en och annan stämma mumla emot kalaset, för det mesta af amedsmästaren Hellmouth; men sedan jag upplyst honom hvad initialbokstäfverne på den största krokanen: A. P. V. R. betydde, blef gubben Hellmouth trankil tillika med hans kotteri. Nå! yttrade nu fru H., hvad skulle då dessa bokstäfver betyda? — hvartill hennes man svarade : Naturligtvis: Allt på Wijkens räkning!. —Kommersrådet Wijk var, som bekant är, på den tiden en af Göteborgs förnämligaste och rikaste köpmän. — För omkring 30 år sedan fanns en rik grosshandlare i Göteborg vid namn Aron Andrn, som hade en snillrik och glad fru, hvars eget tillnamn var Hegardt, hvilket herrskap gjorde en middag för en resande tysk handlande vid namn Gris. Då för tiden brukades att dricka duktigt vid bordet, och herr Gris gjorde i detta afseende också skäl för sig, slutligen till den grad, att han vånglade omkull sitt glas vin, så att det rann utöfver fru Andrens hvita, fina bordduk, dervid frun, som hade sin plats nästintill herr Gris, hvilken också förstod svenska språket, yttrade till honom : Akta er, min herre, ni kan snart bli fullväxt. Ytterligare historiskt. En Stockholmsbrefskrifvare till Nerikes nya Allehanda förtäljer följande: Det finnes knappt någon så otrolig anekdot, att den icke slukas med begärlighet af publiken, så framt en kunglig person är inblandad i saken. Ryktet berättade t. ex. om en viss furste — för att icke åstadkomma förargelse mellan oss och andra vänskapligt sinnade makter och ge anledning till bekymmer för våra diplomater förtiger jag namnet — att han vid sitt tillträde till regeringen behandlade sina rådgifvare väl obesväradt. Vid första konseljen lade han fötterna på bordet och sig sjelf baklänges i ländstolen. ÅI underdånighet tar jag mig friheten anmärka, yttrade en gränad minister, att denna ställning icke är lämplig för rådsbordet. Du har rätt, utlät sig högstdensamme och ställde sina närmaste undersåter på en mera underordnad plats. I nästa session behagade högstdensamme för att upplifva de träkiga förhandlingarne påtanda en havannacigarr. — ÅI underdänighet tar jag mig friheten anmärka, utlät sig förutnämnde grähärsman, att konseljen icke är rökrum. — Du har åter rätt, men en kinkblåsa är du i alla fall, som det icke är trefligt att länge sällskapa med, svarade, fursten, och . . roanltatot hlaf att cioarren ei mer hlef evuvnlio vid