lätt vidröra dörren. Nyckeln vreds sakta omkring i låset. Blek och förfärlig, lik en bamnande vålnad, skred den stackars sin son beröfvade qvinnan in i rummet. Hon gick till min säng och lossade repen helt tyst. Hon sade icke något tröstande ord, hon gaf mig icke någon vänlig blick, ingen medlidsam smekning, men på ett besynnerligt, svagt och tafatt sätt losgjorde hon den ena lemmen efter den andra, tills jag var fri. — Gå, sade hon hviskande men utan att se på mig. Jag älskar er icke, och han gjorde det icke heller, men jag vet att ni är oskyldig, och jag vill icke att ert blod skall komma öfver mitt hufvud. Det blir min tur nästa gång, men jag bryr mig icke derom nu då han är död. Gå strax, ty sömnen kommer icke att räcka länge. Jag beredde sömndrycken för att rädda er. Utan att säga något mera gick hon ut, lemnande dörren öppen. Jag steg upp som hon befallt mig. Jag klädde mig lugnt, utan energi och utan hopp, och gick ut i mörker och enslighet, snarare emedan jag var befalld att göra det än för att komma undan en större fara. Jag släpade mig fram på bivägarna utan något mål; jag beslöt mig icke för att gå till något visst ställe utan gick framåt, dit slumpen förde mig. En fattig qvinna gaf mig något mjölk, och jag sof en gång, tror jag, vid en höstack. Jag mins