OlyckshäÄndelse. Då postdiligensen mellan Upsala och Gefle d. 10 d:s hade kommit till Björklinge kyrka, 114 mil från Upsala, befanns slädföret så godt, att hjulen måste borttagas från diligensen och kälkar i stället sättas under. Skjutsbonden skulle göra detta med tillhjelp af postiljonen Sundbom, hvarvid den olyckshändelsen inträffade, att pistolen, som satt i postiljonens lifbälte, brann af med den påföljd, att skottet träffade honom i ansigtet. Sundbom afled genast utan att hinna yttra ett enda ord. Han etterlemnar enka i torftiga omständigheter med 4 minderåriga barn, deraf det minsta endast är en månad gammalt. Dagl. Allehanda i Stockholm har öppnat insamling för den stackars familjen. Poströfveri. Den 12 d:s kl. 7 7 på morgonen blef den från Norrköping till Söde:köping afsända post bortröfvad midt för postbondens näsa, dock utan att något våld mot honom begicks. I en uppförsbacke hade neml. den som förde posten, en 20-årig yngling, stigit ur åkdonet och gick bredvid detsamma; på andra sidan vandrade en tillkommen främmande person. Då denne såg väskan liggande lös i sätet, tog han den helt simpelt och begaf sig dermed utan vidare omständigheter till skogs. Postskjutsaren sprang efter honom några steg, men som han icke tyckes hafva varit särdeles modig och troligen fruktade för knifhugg, upphörde han med förföljelsen, satte sig upp och åkte helt lugnt till Söderköping, hvarifrån vederbörande genast begåfvo sig ut på spaning och anträffade väskan un-kogen sönderskuren, men alla brefven qvar, utom tre rekommenderade. Tjutvens byte lär vara 3,987 rdr. Den nordiska festen, minnets fest, firades af danska studenterna i Köpenhamn förliden måndag. Såsom hedersgåstor voro prof. Clausen, inrikesministern Lehmann och mag. Fries från Upsala inbjudna. — Ploug öppnade talen med minnenas och hoppets skål, eller, såsom man prosaiskt kallar det, uppgörandet af den skandinaviska sakens hufvudbok för förlidet år. Förlusterna voro vissa, sörhoppningarne ofta problematiska. Danmark hade isynnerhet forlorat många män, dock ingen af första rangen. Han ville nämna 8: tvenne praktiska statsmän, J. Collin af den gamla skolan men likväl alltid ung, och P. G. Bang, som tillhörde den nyare tiden och hade undertecknat grundlagen, men som visst aldrig varit ung; den utmärkte rättslärde F. C. Bornemann, presterna U. A. Plosner, J. F. Fenger och J. V. Marckmann, Köpenhamnsborgaren H. P. Hansen och olutligon den sceniske konstnären C. U. Rosenkilde. Svorige hade förlorat det finska krigets historieskrifvare G. A. Montgomery, f. d. statsministern C. E. Gänther och justitieombudsmannen Theorell; Norge historikern Chr. Lange och Island P. Melsted. Han ville dock tillägga tvenne unga män, som väckt goda förhoppningar om sig: adjunkt dOrigny i Ribe och sakförare Fougstad i Kristiania. Den vigtigaste händelsen under året var den dansk-svenska mellanrikslagen: den var vigtig såsom det första steget på don praktiska skandinavismens väg, och derföro att den visade, det folken ömsesidigt hyste förtroende icke allenast till hvarandras karakter, utan äfven till hvarandras institutioner, hvilket är ett hufvudvilkor för en närmare anslutning. Hvad förhoppningarne angår, lade talaren icke stor vigt vid konung Carls resa till Paris och London, och ännu mindre på tidningarnes planer med hans tioåriga dotter, men deremot långt större vid den i de svenska och norska tidningarne började allvarliga diskussionen om ett nordiskt statsförbund, hvilken visade, att man nu äfven i de båda andra länderna kände behof af ett sådant, såväl som vid den underrättelsen att konung Carl vill taga representationsfrågan om händer, hvarigenom hela striden med Norge såväl om ståthållarfrågan som revisionen skall få det mest glädjande slut; ty derigenom skall det ömsesidiga misstroendet häfvas, som har sin rot i författningarnes olikhet. Lehmanns val till minister var ett godt tecken till vår egen konungs nordiska sinnelag. Talaren öfvergick derpå till den praktiska frågan, om ett studentmöte skall hållas i Köpenhamn i år; han ansåg detta icke möjligt, om ej dessförinnan någon stor förändring timade i Danmarks politiska ställning: nemligen Holstems afsondring, hvilken nu var af alla erkänd som en nödvändighet. Cand. Rode utbragte derpå en okål för våra tvenne sfolkeliga konungar, hvilka hada viasat att da icka allenast förstå