gar, eller rättare som ett par äkta — landstrykare!.. S. Ack, min stackars kalmask, jag fruktar at poeterna ha smittat dig; du talar ju nästan som om du sjelf hade litet af poet i dig. Kom ihåg hvad jag sade dig, poesi kan i nödfall vara bra till söndagsbruk. men är för resten en orimlighet; tro mig, med sådana principer blir det aldrig något af dig! Mot tag emellertid mitt uppriktiga beklagande. — Men silkesmasken hade knappast uttalat sista ordet, förr än dess egare, som kommit hem, infann sig i trädgården och sökte efter rymlingen med buller och bång; och då han slutligen påträffade honom, upptog han honom under en ström af ovett och eder och inspärrade honom äter i sitt präktiga fängelse, som han kallade sitt kristallpalats. Men kålmasken blef puppa och den blef sommarfogel, och då hans tid var ute dog han som han lefvat, fri och glad, och vinge mot vinge med den maka han valt sig. Om Nyårsvisiter yttrar sig en brefskrifvare i ett landsortsblad på följande humoristiskt träffande sätt: Näst blåkullafärderna vid påsktiden äro väl nyårsfärderna förtjenta af att sättas i litanian, och till hvilka roligheter gifva de ej anledning; En går personligen åstad, en annan kommer klädd i kort, allt för att försäkra att man önskar helsa och välgång, likasom något annat kunde förutsättas vänner och bekanta emellan. Huru pass uppriktiga för öfrigt dessa önskningar ofta äro, må lemnas derhän; det säkra torde vara, att hufvudändamålet för de flesta är att göra sig påminda till baler och supter under säsongen. Några springa för att blifva sedda. Jag känner en ung man, som gerna vill vara med i svängen, ehuru hans ställning ej är ibland de mest eminenta. Den stackars karlen har föröfrigt, utom den uppriktiga önskan att komma in uti che high life, ingen enda af de egenskaper, som äro att anse såsom entrebiljetter till den s. k. stora verlden — det finnes ingen så liten stadshåla, att hon ej har sin stora verld. Han vill gerna gå och gälla för en af dessa lyckliga dödlige, som få sola sig i strålarne af kronljuset i de förnämas salonger. Hur gör ban nu? Jo, han tager svarta kläder och hvita handskar på; hans hatt borstas, att den skiner som solen i Carlstad eller åtminstone i kapp med hans galoscher, och sedan bär det af på nyärsvisiter; men tro inte att han besöker sina verkliga vänner och bekanta — nej, han lefver i en chimerisk verld; han har noga reda på hvar de förnäma familjerna bo; i deras förstugor slinker han in, ty så förnäma de än äro, finnas dock lyckligtvis endast få som begagna portvaktare. Han dröjer nu en stund i hvarje förstuga och synes åter på trappan efter tio minuter. Här stannar. han en stund, sysslar med sin öfverrock och rycker den tillrätta, liksom den verkligen varit aftagen uppe i tamburen; slickar sig om munnen, liksom han verkligen dlifvit trakterad af det förnäma folket med vin och bakelser; drager på sig handskarne och ser derunder till höger och venster huruvida han blir observerad i all den glans, som besöket i det förnäma huset bör kasta öfver hans person, Så förer hans fåfänga och begäret att synas vara något honom kring hela staden, och det finnes ingen förstuga, hvarest det osar förnämt, der han ej sticker in sin näsa, tills han slutligen, trött af dagens strapaser, hamnar på någon ölstuga för att vaderqvicka sig med en halfbutelj öl, det enda substanticla af alla de kräsligheter, som han vill inbilla folk att man trugat i honom. Sic itur ad astra.