— WW oo 2 utan att vänta vedergällning lida hvarje förlust, bringa hvarje offer, för det älskade föremålets skull . .. S. Ah, min käre vän, allt det der är endast prat; poeterna äro några narrar och drömmare, ett slags sömngångare, och man skall ej tro ett ord af hvad de säga. De der pocterna, hörde jag en dag min herre yttra, väro just ena orimliga varelser, tagen er väl i akt för dem; de tillaga något som de kalla rim, men de sakna sundt förnuft. De kunna vara putslustiga nog om Söndagarne och vid festliga tillfällen, när man intet annat har att sköta, men i hvardagslag äro de ena tråkiga sigurer-. Tro du mig, min hederlige kålmask, det är ett eländigt lif du för; hos mig deremot är man i säkerhet för allt ondt och har det så lugnt och godt som gulan i ett ägg. K. Men hvarmed fördrifva ni egentligen tiden, om jag törs fråga? . . . S. Uvarmed vi fördrifva vår tid? jo naturligtvis med att äta Vi äta från morgon tilll afton och känna ej näringsbekymren ens till namnet ty vi ha alltid öfverflöd på mat; ja, min vän vi äta alldeles horribelt. men det syns också på oss, se blott hur skinande tjock och fet jag är! En sådan prakt-mask har du, din magre stackare, väl aldrig kunnat drömma om ? K. Det är sannt, vi andra ha stundom ej ens torra brödet; också hänger vårt lif ständigt som på ett hår. När det någon gång slumpar så till att vi finna ett läckert blad, så ha vi knappast hunnit taga oss litet deraf till bästa, förr än straxt en afakyvärd trädgårdsmästare eller en hjertlös kökspiga är till hands, traktande efter vårt lif. Och ändå tror jag knappast att jag ville byta med frun. Men berätta mig nu hur det egentligen gär till när ni förvandlas till puppor ? S. När vi förvandlas till puppor? — Ja, då är det slut med herrligheten, totalt slut med hela glädjen, då säljas vi efter vigt till en köpman; men när man har fört ett så lysande och behagligt lif, hvad kan man då begära bättre än ett blifva såld efter vigt? K. Men när ni då krypa ut ur puppan? S. Men, min stackars kålmask, begriper du då inte? .. . vi krypa alls icke ut ut puppan, det är alltför simpelt för väsenden af vår rang. Mannen som köper oss sörjer nog för att vi icke komma till life igen, men det som man kallar för död, det märker man icke det ringaste tveken af. Sedan vecklar han upp vår tråd och spinner oss till silke, och vi omtalas med beröm och beundran och blifva omhuldade och älskade af de finaste damer i hela verlden. K. Men det var då för besynnerligt, komma ni aldrig ut ur puppan? S. Nej, undantagandes några enskilda af de mest framståenda ibland oss, d. v. s. de, som öfvergått alla de andra i konsten att äta, och som ha ätit så, att en simpel mask, som du, ej kan göra sig ett begrepp derom, de förvandlas till sommarfoglar för att fortplanta en så ädel slägt. Men det har förresten ej mycket att betyda, under den tiden äter man ej mera. Man lägger sina ägg, och så dör man, utan att ba fått så mycket som ett afskedsmål en gång. Och att dö på fastande mage, vara sig som puppa eller fjäril, det kan just komma på ett ut. Men det faller af sig sjelft, att vi äfven i sistnämnde fall åtnjuta den oss tillkommande heder och utmärkelse. Istället för att som vanliga, simpla, frittslygande sommarfoglar smulas sönder och drifvas bort som stoft af väder och vind, låter vår husbonde balsamera oss och sticker med sorgfällighet upp oss på stora knappnålar och ställer sedan ut oss i stora, granna glasskåp på kommande årets industriexposition, på det att en hvar må få sc, hvilken skön och utmärkt maskrace han har i sitt slott. K. Nu börjar jag begripa hvari skillnaden oss emellan består. Der ert lif upphör, min fru, der börjar mitt först riktigt. Vi andra ha den fördelen att när vi kommit undan de oss omgifvande farorna och blifvit puppor, då slippa vi alla ut ur puppan, och då börjar vår lyckas dagar. När jag blir sommarfogel så flyger jag ut. hvarthän jag vill i den stora vida verlden, så lätt och fri som en verklig fogel; det strömmar lifsdoft i hvarje åder i kroppen på mig, jag inandag icke blott ängarnes och blommornas doft, jag inandas hela universum och all dess salighet. Öch på min glada, ohejdade flygt genom den balsamiska luften söker jag mig en maka efter mitt hjertas lust och flyger med henne genom skog och mark; än sitter jag och glammar med henne i lust och fröjd på spetsen af ett kyrkotorn och än leka vi kurra gömma bakom ett rosunblad. Vi genomfara halfva verlden på de mest äfventyrliga vägar, och vår frihet och lycka känner inga gränser. Och först och frärast hålla vi oss fjerran från menniskoboningar, ty en af mina förfäder, som odisputabelt var en ytterst vis man för att vara en kålmask, har sagt: sommarfogel, håll dig i ditt element, i luften, och våga dig aldrig in i palatser och salar, du skall då endast bränna dina vingar. Men när den vackra årsti