4 19 NATAL 10279 4 c5 UVI by åtföljande stark dödlighet. Kladderadatsches förslag till bomullsodling: ,De stora plantage-egarne i Mecklenburg skola, i betraktande af det möjligen länge ihållande kriget i Nordamerika och den alltmera aftagande befolkningen i Mecklenburg umgås med den planen, att på sina plantager acklimatisera bomullsbusken. Under det navaraade virrvarret i Amerika torde det icke bli svårt, att till billiga priser erhålla några tusende negrer, för att undervisa deras hvita ståndsbröder i Mecklenburg uti bomulls-odlings konsten. Den Hahneska förordningen torde i någon mån motsvara de svartas sociala ställning i Amerika, så att en lagförändring till förmån för plantage-egarne knappast torde vara behöflig. Jernbanorna i England. Enligt Herapaths jernbansjournal utgjorde det autoriserade jernvägskapitalet i England vid början af förra året omkring 400 mill. e. Det inbetaldta kapitalet uppgick till omkring 350 mill. Å, hvilken summa åstadkommits dels genom aktier och dels genom lån. Längden af de öppnade banorna var vid samma tid 14,433 eng. mil. Jernvägarnes längd hade under år 1860 ökats med 41. proc., under det kapitalet för jernvägsanläggningar ökades med 4 proc. I Juni månad 1860 voro 1,051 mil under byggnad. Antalet personer, anställda vid de färdiga banorna, uppgick till 127,450; vid anläggandet af nya banor voro 53,923 sysselsatta. Häraf följer, om sådant föröfrigt behöfver bevisas, att jernvägarne, istället för att minska antalet af de personer, som hafva sitt uppehälle af kommunikationsväsendet, i utomordentlig grad hafva ökat detsamma. Antager man att hvarje vid jernvägen anställd person i medeltal uppbär 1 i veckan, så hafva de engelska jernbanesällskapen att årligen i löner utbetala 9 mill. e. — Stationernas antal var år 1860 i Juni månad 3,601 stycken. Tillspärrandet af Charlestons hamn. Man berättar angående detta tilltag, hvilket ingalunda hedrar yankees fyndighet i samma grad som de skryta deröfver och ännu mindre deras känsla for hvad humanitet och heder bjuda, följande enskildtheter: — Sexton stenfyllda skeppsskrof, placerade framtör passagen i den djupaste farleden, just vid de inre och yttre gränserna af redden, utgöra det medel hvarigenom man skipar denna , väluttänkta rättvisa, såsom nordstaternas tidningar uttrycka sig. De skepp som sänktes voro nästan alla utsynade hvalfiskfångare, af hvilka somliga voro 60 å 70 år gamla och allesammans högst ovanliga prof på forna tiders skeppsbyggnadskonst. Dessa antiquerade skepp flöto långsamt, förda af ebben, det ena efter det andre ned mot inloppet till redden, der de ankrade allteftersom de lågo när flodtiden bröt in. Angbåtarne Cahawba, Philadelphia och Ericson bogserade en del af expeditionen, medan ångfregatten Mohican samt ångbåtarne Pocahontas och Ottawa hade i uppdrag att konvoyera den. Kaptenen på Wabash, H. Davis, hade omedelbart befal öfver flottiljen. Vraken ligga ej i en rak lime öfver kanalen. Denna metod torde nemligen för en tid kunnat visa sig som effektiv blokad, men den skulle ej länge varit lämplig. Kapten Davis ansåg att ftlodvattnet trån Charlestonsidan måste hatva ett utlopp till hafvet och att, om detta blefve tillslutet, skulle ett nytt utlopp bilda sig. Hans ,,vetenskapliga erfarenhet gaf honom en annan plan vid handen. Skeppen placerades i tre rader och skiftesvis. Detta arrangement hindrar ej vattnets lopp, men genom detsamma bildas dock en kedja af undervattensref, kring hvilka tidvattnet kommer att forsa oah hvirfla så väldsamt att intet skepp skall finna sin väg geaom den invecklade labyrinten. Alla vraken voro i ordning att genast sänkas redan innan de lemnade nordstaterna. Ingenting behofdes mera än att slå ur en plugg, och vattnet strömmade in med en hastighet som var tillräckhg att fylla dem på en timmas tid. Charlestonboarne måtte hafva kännt sig mycket bedröfvade öfver det ,spratt som spelats dem. Vraken ligga sänkta två och en half eng. mil från stranden och på synhåll från batterierna på Morris Island, Fort Sumter och Moultrie från hvilkas flaggstänger sydstaternas flagga svajade. Vid ebbtiden den 20 December återvände skeppsbesättningarne till vraken och kapade deras master och rigg på det att de ej skulle drifva till sjos. Sedan alla de öfriga blifvit sänkta utom ett, eatte man eld på detta för att sålunda göra en liten illumination i glädjen öfver företagets lyckliga utgång. Äntändningen skedde tidigt på aftonen och branden utgjorde ett ovanligt och skönt spådespel för alla som åsågo det. Men hamnen är ei fullkomliet tillsluten.