motsvarande en svensk landshöfding), hvars namn är Orozco, fick underrättelse om fregattens ankomst, och ansåg sig, då Vaiencia ej är krigshamn, icke böra besvara saluten, förrän han pr telegrat rådirågat sig hos spanske krigsmininistern, marskalk ODonnel. Han sände emellertid sin adjutant ombord på fregatten med helsningar till hertigen at Malakoff och med särskild underrättelse till che fen på fregatten om om orsaken hvarfore han ej ansåg sig kunna besvara hans salut. Adjuranten återkom senare och underrättade generalkaptenen om att herugen redan stigit i land. Efter något sökande fick man reda på, att hertigen befann sig på jerubanstationen och beslutat qvardroja der, tills han åter skulle gå ombord. Generalkaptenen Orozco begaf sig då till honom klädd i civil dragt, men med generalsschärp, och storkorset at Carl d. Ill:s orden, Hertigen började genast förebrå honom derfore att han ej var kladd i uniform. Förvänad härofver underrättade Orozeo horugen, hvilken han trodde okunnig om att de båda hade samma rang, derom av han var generalkapten i distriktet, och tillade att han kom såsom enskild man för att helsa på hans excellens. Heruigen frågade då i vredgad ton, om ej spanska oificerare brukade vära uniform. Härtill svarade generalkapienen jo, men upplyste att under vissa förhå..anden hade spanska generaler rättighet klada sig så som han nu gjort. Derefter hommo förebråelser, ohofligt framställda, der töre att saluten blifvit underlåten. Härpå förklarade generalkaptenen forhällandet, men detta tjenade till intet. Hertigen upptörde sig så, som en annan ej skulle kunnat göra emot en simpel soldat, svor och, med ett ord, visade sig mycket brutal. Han tycktes helt och hållet förgata att underordnade lyssnade till samtalet. Äfven fordrade han att hamnkaptenen skulle afskedas för den underlåtna salatens skull. Generalkaptenen svarade härpå, att hamnkaptenen vore oskyldig, men herugen afbröt honom alldeles ursinnig och hotade med att hänskjuta saken till franske kejsaren. Han tycktes med flit vilja åsidosätta den respekt han var skyldig en generalsperson. 8:r Orozco måste göra våld på sig för att kunna styra sin vrede och likaledes de som bevittnade uppträdet. — Franske konsuln som ätven var närvarande kallades af marskalken för åsna. Med anledning af detta sårande uppförande insände generalkapten Orozco omedelbarligen en berättelse om affären till krigsministeriet i Madrid, och straxt derefter fick spanske ambassadören i Paris föreskrift att utan tidspillan begära förklaring och upprättelse af kejserliga styrelsen. Den note som blef sänd till franske utrikesministern var affattad i ett bestämdt och värdigt språk. Den visade mycket tydligt, att i detta afseende hade marskalk Pelissier helt och hållet förbisett den respekt han var skyldig en enskild individ och ännu mera den aktning, som en fremmande stats generalsperson i utöfvandet af sin pligt hade rätt att fordra. Marskalk Pelissiers ovanliga språk och likaså ovanliga uppförande under hans sammanträffande med general Orozco har blifvit beskrifvet såsom det förtjenade. Samma note beskrifver troget det obehagliga intryck som detta uppförande väckt hos regerinpen, diplomatiska kåren och sällskapskretsarne i Madrid. Alla klasser af hufvudstadens befolkning betraktade förolämpningen såsom visad ej blott mot generalkaptenen i Valencia, utan äfven mot hela armeen, och derföre äfven mot nationens heder. Marskalk O Donnel, en af de sista som skulle kunna underkasta sig ett dylikt uppförande, synes hafva auktoriserat general Orozeo att skrifva till marskalk Pelissier och fråga honom om han skulle tålt ett dylikt språk, ifall det blifvit riktadt till honom sjelf. Man talade om en duell emellan dem båda; men troligen har till följe af kejsar Napoleons personliga mellankomst tillräcklig upprättelse blifvit gifven såväl spanska regeringen som general Orozco. Matanraladicka fa kttanalgcar