Göteborg d. 14 Januari 1862. Operan. I söndags gafs för andra gången Flotows Martha, hvars älskliga melodier, nu som alltid smekande åskådarens öron, tillvunno sig publikens bifall, isynnerhet som utförandet var särdeles godt och lifvande. Operans fabel är ock af natur att kunna gifva de spelande tillfälle att utveckla sina dramatiska ressurser. Sanningen att säga, ha viej heller sett detta tilfälle förut så lifligt begagnadt som i söndags, måhända en följd af operans omsorgsfullare instuderande, hvilket gifvit de sjungande den nödiga säkerheten, för att äfven kunna egna sig åt handlingen och intrigen utan någon märkbar oro för de blott musikaliska partierna. Mill Völker, såsom Martha, utvecklade en förut osedd liflighet och abandon, hvilken i ej ringa mån bidrog till det odelade bifall hon åtrönte, Den scen af tragiskt innehåll i fjerde akten, då Lyonel visar tillbaka Martha, som han dock så varmt älskar, utfördes med god och effektfull patos: vi mena ej här denna onaturens, der konsten måste låna från det rent gymnastiska området, för att få riktig kläm, utan en hjertats, innerlighetens patos, som utgör det konstnärliga uttrycket sor en sann lidelse. Det gläder oss verkligen, att kunna göra måll Völker detta erkännande, då vi förut tyckt oss finna, det hon från rent dramatisk synpunkt betraktadt, låtit den blott musikaliska framställningen för mycket inkräkta på äfven det dramatiska territoriet. De lekande scener, deri Martha utvecklar en, må vara antagen, frisk naivetet, hade ej heller försummats. Fru BeckWewhselbaum är för