Frithiof: ,litet också mig döma lyster. Just för att ej qväfva denna benägenhet, eftersträfvar ingen vis lärare att i sina lärjungars ögon gälla för en ofelbar auktoritet, ett orakel; ja, för att undvika det, låtsar han ofta en okunnighet, som ej är hans, och gömmer sin öfverlägsenhet, sina högre insigter under manteln af en Sokratisk ironi. Men alla äro icke Sokrater, och förställning, äfvenom den städse kunde tillgripas eller undgå att blifva rojd, utjämnar icke alla svårigheter: det ofverhufvud tjenligaste är och bhr derföre, att lärarens egen allmänna ståndpunkt i sig sjelt icke är för mycket upphöjd öfver lärjungens; ty så träffa de säkrast hvarandra, så afskrämmes minst lärjungens mod att försöka sina krafter, och så uppnås snarast undervisningens ändamål, som långt mindre består i bibringandet af absolut riktiga satser, än i den successiva utvecklingen af lärjungens egen ande ifrån en relatift lägre till en relauft högre grad af sjelfmedvetenhet och inrigt. Samma paradox, som kort ofvanför omhandlades, återkommer alltså här med en ny vändning; ty likasom vi förut sågo, att en viss grad af okunnighet i undervisningsämnet var nödig för sjelfve lärarens personliga lycka och tillfredsställelse, så hafva vi nu ur den motsatta synpunkten af lärjungens egen sanna fördel funnit lika vigtigt, att läraren endast har ett relatift och icke för stort företräde framför lärjungen. Också torde något hvar af egen erfarenhet kunna intyga, att huru mycket man än må hafva lärt genom att med Ålydaktig tilltro och undergifvenhet lyssna till de store öfverlägsnes siarord, — det allramesta och ojämförligt grundligaste lärde man dock alltid genom auktoritetsfritt tankeutbyte och kraftpröfvande andlig kamp med dem, som stodo oss nära. Från hvilken sida man än ser saken, så visar sig alltså monitörssystemet fullkomligen fritt ifrån alla de olägenheter, som hr M. påbördat detsamma, och rödjer så litet någon egenskap af att vara ett blott nödfallsmedel, att det fastmera genom sin naturlighet och sina oblandade förtjenster häfdar anspråket att erkännas såsom ett för folkskolan alldeles egentligt, af förnuftet sjelft föreskrifvet undervisningsmedel, hvilket mångfaldigar skolans arbetskrafter, lindrar lärarens möda och förtager hennes vedervärdigheter, lifvar och gagnar på en gång monitörer och icke-monitörer, samt förer båda med säker häfkraft mot det undervisningens mål, som utgör skolans uppgift. I sjelfva verket är icke häller tilllämpningen af den princip, hvarpå systemet hvilar, inskränkt inom gränserna allenast af folkskolan; den genomgår på sätt och vis äfven hela det så kallade elementarläroverket, der ingenting är vanligare, än att mera försigkomna lärjungar lemna undervisningshjelp åt de svagare, och uppnår ej sin spets, förrän i sjelfva universitetets docenter och adjunkter. (Forts.)