den uppsluppne, på nöjen begifne Schikanetlur lange varit hans fru en nagel i ögat. Jag helsar dig Johannes Amadeus Wolfgangus Theophilus Mozart — utropade den alltid skämtsamme Shikaneder. Hvad du väl känner till min dopsedel — anmärkte Mozart — men jag skänker efter alla dv öfriga namnen och nöjer mig med att kort och godt heta Wolfgang Moxzart. — Just så, furstar ha alltid en mängd namn, men underteckna endast med ett ... och som du är en furste inom tonernas rike... — Intet smicker, om jag får be, store Emanuel ... — Jo, i dag är det alldeles nödvändigt. — Hur så? — Jag vill be dig om något — Hvad då? — Säg mig först om du har mycket att göra. . .Hvad knmponerar du för närvarandn? — Allehanda smått och godt för sex Kreuzer. — Godt! du har således tid. — Till saken. — Ser du inte att jag är förtviflud ? — Nej, visst icke. — Och ändå är det så! Kassan är tom krediten slut, ja om du icke hjelper mig ur knipan är jag totalt ruinerad. — Hvarmed skulle jag kunna rädda dig? — Med ditt genie, din konst . . . skrif en opera för min teater! — Ja, men om du verkligen är utan penningar och utan all kredit, är det ju alldeles slut med dig innan jag hinner få en opera färdig. — Misstag! Det finns någon i Wien, som åtager sig att försträcka mig med medel till hösten, ifall du går in på att till dess komponera mig en opera. — Det förändrar saken. — Och hvad begär du för din musik? — Hundra dukater. — Och är du nöjd att få ut dem efter operans uppförande ? — Jag mäste väl — Får jag den då till September månad. — Det kommer an på textförfattaren, nog kan jag till dess ha musiken färdig. — Åh, för texten kan du vara lugn, den tänker jag skrifva sjelf. — Du! ... Jo, det måste bli en skön smörja. — Åh, Jag känner publikens smak! — Jag har till och med operans första akt färdig och jag ville gerna straxt läsa upp dun för dig, för att höra ditt omdöme. — Nå, så gör det, store Emanuel, men läs långsamt, tydligt och klart. Sehikaneder började att uppläsa sjelfva planen till sin opera. Mozart lekte först med berlockerna vid sin urkedja, derefter började han att plocka på sina manshetter och sitt krås, men icke nöjd härmed, tog han sig äfven för att gnolande gunga fram och tillbaka på stolen. Den, som ej kände honom, skulle lätt häraf kunnat tro, det han ej det ringaste börde på föreläsningen, men så var det ej. Handlingen i pjesen behagade honom tvärtom ganska mycket. det mystiska deri fjettrade honom, hans lifliga fantasi väfde redan tillsammans de trådar af toner, som äskulle insnärja trollbilden. — Nå hvad tycker du? — frågade Schikaneder, då han slutat. — Det är bra, om än här och der någon detalj måste förändras, — Derför skola vi ju skrifva tillsammans — svarade Schikaneder, — jag känner scenen och du förstår dig på musiken. — Läs nu upp sjelfva musiktexten. Schikaneder lydde, men han hade knappt läst upp ett par sidor, förrän Mozart började gapskratta. — Hvarföre skrattar du? frågade Schikaneder. — Derföre att du genast hörjar med att skrika på hjelp, men läs vidare! Då Schikaneder kom till Papageno-visan, inföll han: — Jag ämnar sjelf spela Papageno, också musiken till det partiet ber jag att få draga försorg om. Mästaren lofvade detta och librettoförfattaren läste vidare. Då han slutat, tog Mozart manuskriptet och försäkrade att han genast ville rätta sig till verket. — Ja, i din hand ligger nu min theaters öde. — Icke i min hand, men möjligtvis i mitt hufvud, svarade mästaren, och det bar aldrig lemnat mig i sticket. — Må tonkonstens genius beskydda dig! utropade Scbikaneder och lemnade vännen. Den 30 September samma år förkunnade alla de på Wiens gathörn uppklistrade affischerna att om aftonen operan Trollflöjten for