både såg och hörde mjolnaren och två hans drängar tala ifrigt och högt om den gamla qvinnan, som icke kommit som vanligt att laga sin husbondes frukost och som hade funnits nu, långt fram på morgonen, död i sin säng — om i följd af de slag husbonden gifvit henne föregående afton eller af någon naturlig orsak måste bli oafgjordt. Det tycktes som om mjolnarens samvete slagit honom något, ty han förklarado ifrigt att han satt mycket värde på sin hushållerska och. anförde att hon ofta talat om huru väl hon trifdes i hans hus. Drängarne hyste måhända sina tvifvel, men de ville icke stöta sig med mjölnaren, och alla voro ense derom att nödvändiga åtgärder skulle vidtagas för en snar begrafning. Derefter gingo de ut och lemnade oss tillfälle att tala fritt med hvarandra, något som vi icke kunnat på länge, ehuru vi äfven nu måste tala lågt och afbryta samtalet då och då för att lyssna. Amante såg hela tilldragelsen i ett bättre ljus än jag. Hon sade att om den gamla qvinnan lefvat hade vi måst ge oss på väg genast, och att det bästa vi i det fallet kunnat hoppas skulle varit att komma obemärkt härifrån, då hushållerskan troligen skulle ha låtit sin husbonde veta hvar vi voro, och detta skulle förr eller senare kommit till deras kännedom, för hvilka vi helst velat dölja det. Nu deremot hade vi tid att hvila och ett tak att bvila under, medan den