hetta spred sig, som var lämpad efter gummans försvagade lifskrafter. Emellertid öfverlade den stackars gumman med sig sjelf huruvida hon hade brutit mot sin husbondes befallning eller icke med så stor pratsambet, att jag fruktade att hon icke skulle kunna bevara en hemlighet, om man anförtrodde henne någon. Snart yppade bon utan all anledning i hvad ärende hennes husbonde aflagenat sig från sitt hem; han hade nemligen gått att söka efter Sieur de Poissy, som bodde i slottet derborta, och som icke kommit hem föregående dag från en jagtutfärd. Intendenten hade trott att någon olycka händt honom och hade derföre uppbådat alla karlarne i grannskapet på det att de skulle genomsöka skogen och bergsluttningen. Hon berättade oss mycket annat och lät förstå att hon gerna ville ha en plats som hushållerska på ett ställe, hvarest fans mer tjenstfolk och mindre att göra, emedan hon vantrifdes här i ensligheten, isynnerhet sedan husbondens son hade gått sin väg — gått ut i krig. Hon åt derefter sin qvällsvard, som tydligen var tilldelad henne af en sparsam hand, så att hon icke hade något att gifva oss, äfven om detta fallit henne in. Lyckligtvis var det blott värme, som vi behöfde, och den började återkomma i våra frusna kroppar, tack vare Amantes omsorger. Efter qvallsvarden blef den gamla qvinnan sömnig, men hon tycktes oroas af idCen