eller girighet. Detta är en ensamt stående foreteelse, som ej kan torklaras blow genom blygsamhet eller hkgiltighet. Hvarje kandidat till eu ollenthg belatomng maste känna den gamla satsten: Åatt forsöka skadar icke, och veta au i det hela taget annisteriel ansvarighet här blott ar etv tomt ord. Den statsman som ej bar framgäng behötver blobi att gora en tyst bugniug tör parlamentet, då hans ord eller handlingar framkalla ete misstroendevotum, ty dev tinnes i lvalien ingen lag som medgifver att en statens minister stalles inför ratta, ban må uu ha begau huru mänga misstag som helst: der finnes ännu mindre nagon lag som kan sända honom ull galgen eller galererna. Dev var gretve Cavours olycka under nela hans officiella bana, att alltid sakna skickliga och dugliga kolleger, genom hvilka han skulle kunnat guva styrka at sitt kabineti. Han ersatte likväl denna brist genom sin utomordentliga arbetstormaga och hade vant landet att betrakta ordev minister såsom synonymt med minister. Men Cavour dog, och då baron Kicasoli trädde i hans ställe lärde han sig inse den fullkomliga omöjligheten at alt fylla den lucka som blef etter den store mannen. Intet kan jemföras med det tälamod, den kralt och ihärdighet som baron kKicasoli visat, sedan landets öden lades i hans hunder. Från första början at sin nya ministersbana, begärde alla hans kolleger ifrigt att han skulle ataga sig ledningen at inrikesallurerna, ty man kände allmänt, att deri läg sjelfva kuuten af ivalienska svårigheterna, och Minghetti, som blow var ett slags första bokhållare i administrationen under Cavour, kände sig ej vuxen sitt varf, nu sedan han ej längre kunde stödja sig på ett ledande snille. KIcasoll afslog dock vbestämdt att emottaga den sarliga posten och uttryckte sitt fasta beslut att heldre an antaga platsen draga sig ullbaka i sin ensiga, halft teodala storhet på sitt slott, Castello del Broglio. Minghetu uppbar ännu några månader den för hans axlar alltför tunga bördan, tills han slutligen kastade sig till marken, alldeles öfverväldigad. NLicasolis embetsbröder framställde åter sin begäran, och efter sju dagars motstånd gaf han etter, dock på det vilkor att han ej skulle behötva sköta platsen som inrikesmiulsber längre un en vecka. Denna period har dock blitvit utsträckt till mera än tre månader, och under denna tid har Kicasoli lika mycket spekulerat på huru han skulle kunna sköta inrikesministlersportföljen som huru han skulle bli af med den. Främling i landet, såsom nästan hvarje italienare är, då han kommer utom gränsen af den lilla stat, hvilken han genom födelsen ullbör; en främling, snart sagdt, i sjeltva Toscana, der han under de tio sista åren afsitt ut lefvat som grand seigneur och landtbrukare på sin egendom, skulle baron Ricasoli, i spetsen sor ett kabinett, som bestod af tre toscanare, en umilier, en neapolitanare och en sicilianare, styra otver embetsdepartementer, hvilka nästar uteslutande voro sammansatta at plemontesiska byråkrater af gamla skolan, — folk som ej ratt förstodo och ingalunda voro böjda att tycka om sina chefer. Från den första annexationen, år 1859, till den sista, är 1861, tanns det åtminstone en man i kabinettet, som kände till piemontesarnes vanor och lynne, och denne man var Cavour; men etter Cavours död blef hvarje departement ett Babel, utan den ringaste ofverensstämmelse och sammanhållning. Baron Kicasoli kände sig naturligtvis illa till mods i sin isolerade ställning och kallade omkring sig i inrikesministeriet åtskilliga af sina landsmän, toskanare, såsom Colestino Bianchi, Fornetti, Taborrini, m. fl. — män, som aldrig haft embe