bar strid emot kyrkolagens 3 kap. 12 8S, 8 kap. 2 S och 24 kap. 8 mom. 9—12 samt kongl. Brefvet till Consist. i Wexjö den 2 December 1806 och kongl. Canal. pres. Emd. kung. den 26 November 1807. Angående klockarens barnundervisningsskyldighet har man en tydlig föreskrift uti kongl. kung. den 29 Sept. 1853, neml. att församlingen derom beslutar, likasom om ersättningen derför. Stadgandet uti nu föreslagne instruktion, rörande detta ämne, har, såsom sådant på denna plats, många skäl emot sig. Det kan anses som ett förmynderskap öfver förf:s beslutanderätt, ett misstroende till nuvarande folkskollärare m. m. Vare detta sagdt i största korthet angående sakens juridiska beskaffenhet. Från moralisk synpunk förtjenar saken all möjlig uppmärksamhet. Man känner den allmänna prestbristen och huru svårt det är för mången pastor, synnerligen der kapellan saknas, att medhinna alla honom tillkommande både andliga och verldsliga göromål, huru allmogens välmåga och folkmängden är i stigande, huru pastors inkomster också äro i stigande, hvaremot klockarens alltid gått baklänges i qvantitet så, att i stället för 14 tunna spannemål m. m., som han fordom hade af hvarje bonde i gamla Sverige och 2 skäppor i f. d. Danska provinserna, har han nu endast !, derat i det förra och hälften i de senare. Alla andra tjenstemäns löner hafva tid etter annan förbättrats i enlighet med tidens krat och framåtskridande. Der boställen (som alltid äro mycket små) finnas, kan klockaren med träget bondearbete möjligen förvärfva sig en tarflig bergning; men eljest måste han på annan väg förskaffa sig sitt dagliga bröd. Hvad vore väl lämpligare än att pastor finge rättighet att, mot skälig aflöning, begagna sig af klockaren till verkställande af en del af pastors göromål, som, hvad exempel gifva vid handen, allt för väl kunna af klockaren skötas. En ömsesidig formån uppkomme derigenom: pastor kunde lattas i sina trägna göromål och få mera egna sig åt sitt andeliga embete, och klockaren kunde få sig en mera med hans embete öfverensstämmande sysselsättning och med samma en förbättring i sin lön. Der ej frivillig öfverenskommelse kunde träffas, borde Domkapitlet bestämma vilkoren emellan pastor och klockaren, efter hvad skäligt kunde finnas. Men för att komma till ett sålunda önskvärdt resultat bör man, i våra mera än förr upplysta tider, icke tänka på att komma fram efter godtycke eller med våld emot gällande lagar och författningar, såsom nu synes vara meningen i den föreslagna instruktionen. Visserligen har man redan på åtskilliga ställen erfarit en sådan öfverenskommelse emellan prest och klockare, och att denne senaro sköter en stor del, ja stundom största delen af pastorsgöromålen, n. b. hvad skrifning angår, samt i kyrkan förrättar kungörelseläsning, biträder vid sockenstämmor o. d.; men sådant är ett sjelssvåld mot gällande lag, och kan icke aflöpa utan vederbörlig näpst, ifall det drages under domares prötning. Man måste alltså utverka kongl. stadfästelse eller tillåtelse för en sådan reorganisation eller fördelning af pastoralgoromålen. Tiden kunde vara inne dertill, då presterskapets löner nu äro under reglering. Nyttan at ett sådant ordnande af de kyrklige göromålen på laglig väg, torde den mera framåtseende lätt finna. Det skulle åstadkomma en helsosam endrägt emellan prester och klockare, hvilken endrägt åter i sin mån skulle bidraga till befästande af den kraft, som i våra tider är nödig för Svenska statskyrkans bestånd. Vi rekommendera detta enkla, välmenta och fredliga förslag hos höga vederbörande till behjertande, under den innerliga önskan, att den utkastade stridshandsken — förslag till klockare-instruktion — måtte återtagas, och sådana förståndiga åtgöranden uti denna sak vidtagas, att Guds ära och sanna dyrkan befrämjas samt Sveriges lagar hållas i helgd! Det undras ock, om icke Domkapitlet infordrar vederbörande klockares förklaring öfver oftanämnde instruktions-förslag, såsom det skedde redan 1744 i Lunds stift vid afgörande af en alldeles likadan fråga. Det är väl en nödig åtgärd, på det ingen må blifva dömd ohördan. Göteborg d. 8 Januari 1862.