sangkammare med dess stätliga men urblekta möbler. Denna senare begagnade jag till dagligt rum och riglade till dess dörrar, bvilka förde till boudoiren, salongen och korridoren, lemnande blott den origlad genom hvilken M. de la Tourelle kom från sin egen väning i den äldre delen af slottet. Men denna min förkärlek för min sangkammare misshagade säkert M. de la Tourelle, ehuru han icke yttrade det. Han sökte ofta locka mig in i salongen, der jag allt mer och mer vantrifdes, i följd af dess afståud från de öfriga rummen i slottet. Alla mina rum stodo genom dörrar i förbindelse med en lång korridor, som var tillspärrad genom tunga dörrar, genom hvilka jag icke kunde höra et ljud från andra delar af buset, och naturligt. vis kunde icke betjeningen höra mina rörelser eller rop. För mig, som var uppfostrad i ett hus der ingen familjemedlem behöfde sakna någor att tala med eller något tyst sällskap, var denn: isolering förfarlig, isynnerbet som M. de la Tourelle i egenskap af egendomsherre, jägare och ännu mer tillbragte den större delen af dager och stundom två eller tre hela dagar utom hus Hos mig fanns ingen stolthet, som kunnat af bälla mig från tjenstefolkets sällskap; det skulle i många hänseenden varit helt naturligt om jag under dessa tråkiga dagar, då jag blef lemnac helt och hållet på egen hand, sökt dem för at