blott skendöda, slog upp ögonen och ropade: TI hjelp! hjelp! Dödgräfvaren var ej så förderfvad, att han kunde förblifva döf för detta rop, utan han lyfte enkan ur grafven; nattvinden uppfriskade henne, så att hon fick sans och sade: bär mig hem igen, så skall du få rik belöning. Han lydde och anlände snart till hennes hus samt bultade på porten två kraftiga slag, emedan enkan bodde uti andra våningen. Medan han upprepade sina bultningar, blef enkan allt kryare och kunde stå utan stöd. Ändtligen öppnade en sömnig piga porten. Då hon genast igenkände sin nyss begrafna matmoder i liksvepning, gallskrek hon: oj! oj! oj! och rusade skrämd uppför trapporna, men enkan och dödgräfvaren följde henne i spåren. De båda fröknarna hade efter begrafningen icke haft lust att gå till sängs, utan börjat delningen af lösöreboct: de hade begynt med hennes kläder. Bland dem fanns en äkta ostindisk silkessjal, med sällsynt sköna mönster, hvartill ingen make fanns. Om denna sjal hade fröknarna tvistat länge med ord, och slutligen hade de börjat att nyttja händer och naglar. Båda hade fattat tag uti sjalen för att slita honom åt sig; de stretade, hötte och skreko på det argaste, just då salsdörren öppnades och den ännu likbleka enkan inträdde. Hu! hu! skreko de båda på en gång, i det hvar och en af dem ryckte åt sig sjalen så häftigt att han brast itu, och de störtade båda baklänges ned på golfvet, sanslösa af förskräckelse, oaktadt de fingo hvar sin duktiga stöt, så att det skrällde i salen. Enkan brydde sig icke om dem utan gick till sängs. Först sedan dödgräfvaren öfvertygat pigan om att matmodren icke spökade, utan vore riktigt lefvande, tog hon vård om den nyss uppståndna, men ännu svaga frun. Följande morgon var enkan så kry, att hon steg upp, klädde sig sjelf och gick till klockaren för att betala sin egen begrafning. Då klockaren fick se henne skrek han blott: hu! hu! flydde in i ett annat rum och stängde dörren efter sig noga. Enkan log och gick till sin läkare, som äfven blef högeligen öfverraskad, men han fann sig snart och yttrade: Visserligen sade jag, att nådig frun skulle dö, men jag hoppades det bästa och nyttjade också riktiga uppståndelsemedel! De ha verkat. Men doktorn skref dock betyg att jag vore riktigt död!Ja nådig frun var det äfven; men mina piller hafva ätergifvit frun lifvet. De skulle dock tjenat till ingenting, om jag icke blifvit hulpen ur grafvens fängelse. Hädanefter skall jag icke besvära doktorn. För all del, min nådiga, just nu behöfver frun mig bäst. Frun behöfver nu vårdas så noga som ett nyfödt barn. : Nå, jag skall behålla doktorn, som nu bör hafva fått en smula större erfarenhet genom mig. Farväl. Derpå gick hon till kyrkoherden; afven han på huru Gud kan vända menniskors ondska till nytta för dem, som älska honom. Gud ville behålla er här, för den kärlek ni bevisar de fattiga. Ack, sade hon, jag har hört att talet vid min graf var ett mästerstycke; för all del låt mig få det; jag vill se huru jag är skildrad. Nej, min nådiga, det medgifver jag icke; jag kunde vid eder graf icke säga annat än det bästa om eder, fastän blott sanning; men det kunde fresta er till högmod, derföre får ni icke läsa det. Dödgräfvaren infann sig snart hos henne för att få den utlofvade belöningen. Han sade: då jag såg nådig frun ligga i kistan, tyckte jag att nådig frun icke var riktigt död; jag sade det åt en juveleraregesäll, men han skrattade åt mig; dock kunde jag icke få denna min tanke ur mitt hufvud, utan grubblade derpå hela natten, derföre beslöt jag att åter gräfva upp nådig frun. Nu har jag hulpit nådig frun till lifs, jag hoppas nådig frun skall hålla sitt löfte hederligt. Ja du skall få den största belöning jag kan gifva dig; jag skall icke anklaga dig för försök till — likstöld.. Dödgräfvaren ville ursäkta sig, men det halp icke, han fick gå med skammen och tomhändt; dock drog den barmhertiga frun omsorg om hans hustru och barn, honom ovetande; men han sjelf fick aldrig en styfver. Hon lefde sedan i tjugo år och hann derunder begrafva sina begge kära kusiner. Ringen följde henne troligtvis äfven andra gången i grafven och ligger kanske qvar uti jorden, såvida han icke hittats, när kyrkogården blef naturligtvis öfverraskad; och hon berättade hvad som timat. Då sade han: se der ett prof!