rättsärdigar det rykte, hon en gång i Tyskland åtnjutit och hvilket beredde henne ett rum bland de mera framstående sångerskorna. Om ock-å hennes röst numera saknar den sordna kraften och hennes föredrag den ungdomliga friskheten, så måste man dock alltid beundra den säkerhet och ledighet som utmärka thennes föredrag; och hennes bojliga stämma, eleganta koloratur och afrundade drillar förfela ej att göra det behagligaste intryck på åhöraren. Norma krätver dock, i likhet med Bellinis flesta operor, en sångerska, som i alla afseenden är sin roll fullkomligt vuxen. Det hufvudsakligaste intresset i de flesta at dessa operor är sastadt vid ex roll, som ursprungligen skrifvits för en gifven sångerska, och hiotoriken öfver de belliniska operorna är på samma gång en häntydning om de största konstnärstriumfer. Ingen kompositör lemnade sångaren så många tillfällen att göra något af sina glansroller som Bellini, och just Norma fann en hel skara stora talanger, såsom Pasta, Jenny Lind, Viardot-Garcia, som satte sin stolthet uti, att återgilva detta parti med den största fulländning i sångens och spelets dramatiska uttryck. Utan att vilja anställa någon jemförelse emellan fru Beck-Weichselbaum och ofvannamnda sfurstinnor inom sångens verld, måste vi dock tillskrifva hennes goda uttörande at titelrollen det intresse, hvarmed publiken följt ropresentationerna af Norma. M:ll Willmann utförde sitt parti som Adalgisa, hvad ren intonation och solidt föredrag beträffar, ganska bra; hennes föredrag lider dock oftast at alltför mycken monotoni, och vore mera värme och ideol hållning att önska. Det högst ofullkomliga sätt, hvarpå Severes parti representerades, kan endast ursäktas af den brist på en första tenor som sällskapet för närvarande lider, men då en sådan med snaraste hitväntas och ett återupptagande af Norma således förestår, vilja vi ulls dess uppskjuta att närmare yttra oss om denna opera. Nyårsdagen gass for tredje gängen Friskytten, denna gång för en ej särdeles talrik publik. Utförandet var, då vi undantaga körerna, tillfredsställande. M:ll Völkers och hr Osann ha genom sina prestationer hittills, såväl i Barberaron som, synnerligast den förstnämnda, i Friskytten, i hög grad tillvunnit sig publikens bifall. M.ll Völkers föredrag at Bönen och derpå följande Allegro 1 2:dra akten af Friskytten var så konstnärligt, att detsamma å hvilken större teater som helst skulle finna det största erkännande; hennes vackra, klangfulla röst är förenad med ett flärdlöst och manerfritt föredrag, och publikens rättvisa bifall skall utan tvifvel utöfva ett välgörande inflytande på den anspråkslösa och blygsamma konstnärinnan. Hr Osanns öfvervägande musikaliska bildning kommer honom ötverallt till godo, der hans utan tvifvel engång utmärkt vackra röst ej mera räcker till, och åhöraren erfar här den lugnande känslan af att konstnären står öfver sin roll. Hr Koch skämmer på intet sätt bort sina roller, men måste vinnlägga sig om en renare intonation. Detsamma gäller ätven om körpersonalen. — ERS —af 7T72 NN of os —