IIUII IIAUC IU I ÖIASAUU—44 Ö 4 2 Ä 44 —72 selsatt med sitt vanliga arbete — en likkista. . Tack för frimärket, det var från ett glädjebrefk, sade min vän. Mäster Olsson, som ej hade sin vanliga hvita mössa på sig, lade från sig hyfveln och stirrade på honom. Glädjebref! sade han; — ,åbja, jag har ett till, också ett glädjebref, se här, Han framtog ett och afref stämpeln som han gaf min vän: ÅLägg det till samlingen; — också det spådde fröjd och lycka. Nu började gubben åter sitt arbete med en ifver som om han velat trolla fram kistan. De grå hårtestarne, som ej sammanhöllos af mössan, fladdrade kring hans kala hufvud och blicken stod stelt riktad framåt. Huru är det mäster Olsson? hur mår er Ludvig? sade min vän, som tyckte att det var hemskt derinne. Ludvig! sade gubben. Jasa, det var sannt, der borta i fönstret står hans frimärke. Läs det. — Det kostär mer än tolf öre, men så gäller det också som frimärke på hela jorden och för alla tider. Man vände om plåten, der stod: Bruksbokhållaren Ludvig Olsson, född 1832 död 1856. eDöd!? Ja Herre. När han låg kämpande med döden utan sans, då kom det andra glädjebrefvet, hvars frimärke ni fått. Han hade förkylt sig, det var snart förbi med honom — nio dygn. — Men nu har jag fått ett frimärke till, det är Ludvigs eget. Som ett slutet bref går han in i en annan omgängelse, jag står och arbetar på kuvertet; ser ni, så sättes frimärket på, och så vet ni, — postluckan grälva de derute på kyrkogården. Men Herren skall bryta brefvet. Den der bleckplåten är ändå det bästa frimärket. Och sorgen hade svept sitt dok: omkring huset, der förr glädjen och friden bodde, och Maria fick begråta sin Ludvig i gummans armar. Nu gjorde det ändå ingenting. Det var ett frimärke, som försvarar allt. När min vän omtalade denna händelse, gade han: Två frimärken har jag, dessa gömmer jag, det tredje är gömt derute under lindarne. Menniskorna äro bref, som gubben sade, fastän det ena ej blir mera än några få rader och det andra på många ark; — bref som bref, öde, som öde — frimärken som frmärken. (S.-P.) Jordens förstörande år 1712. Då Mr Whitston år 1712 hade utraknat att en komet skulle komma att visa sig Onsdagen d. 14 Oktober kl. 5 på morgonen, underrättade ban allmänbeten derom, och ullade att jorden skulle komma att förtäras af eld patoljande fredagen. Mr Whitstons rykte både som lärd och andlig gjorde att ingen drog riktigheten af hans förutsägelser i tyfvelsmal, hvilket siöranledde många putslustiga tilldragelser. En mängd menniskor i och omkring London bemäktigade sig alla batar som kunde öfverkommas på Themsen, emedan de togo för gifvet att då eldströmmen började, de skulle vara säkrare till vatten än till lands. En familjefader, som i fem år underlåtit att hälla andaktsofningar i sitt bus, beslöt att återiuföra denna sed samma afton, men hans hustru som föranstaltat en lysande bal, bad bonom vänta dermed tills man fick se om kometen också verkeligen skulle inställa sig. Aktierna i Soderhafs-kompaniet föllo till 5 procent och Ostindiska kompaniets aktier till 11 procent. En bolländsk skeppare kastade allt sitt krut ötver bord tör att icke utsätta skeppet för någon fara. Nästa morgon kl. 5 visade sig kometen verkeligen, och alla voro nu fullt och fast ofvertygade om ätt verlden innan middagen skulle förgås. 125 prester skickades öfver till Lambeth, såsom det sades, för att begära, det beslut skulle fattas om kyrkliga böners hallande, emedan inga sådana vore foreskrifna för detta tilliälle, Tre hofdamer uppbrände sina samlingar at romaner och skådespel och sände bud till en bokhandlare efter biblar och exemplar af ,Taylors Heliga lefverne och uppbyggeliga död. Tillströmningen till banken var så stark, att dess hela personal var sy sselsatt från morgon till afton med att till dem uträkna penningar, som önskade att utlösa sedlar mot klingande mynt. På thorsdagen vigdes i åtskilliga kyrkor 7000 par, hvilka letvat i olagligt äktenskap, och för att sätta kronan på verket, gaf Sir Gilbert Heathcote, som då var chef för Euglands bank, ordre till alla brandvakter i London att i främsta rummet hålla ett vaksamt öga på Bankbyggnaden. Naiv begäran. En dräng bad sin husbonde skrifva ett brer i hans ställe. Då brefvet med thy atfoljande postskriptum var färdigt, sade drängen litet förläget: Nu är det bara en sak, som alltid: står nedan, och som herrn kunde vara god att skrifva dit. — ,Nå, hvad är det? — Jag skulle vilja be herrn vara god och sätta här nedanför: Kära kusin, ursäkta slarfvet och den dåliga handstilen. Gottes Segen bei Cohn! är titeln på ett lustspel i fyra akter, som sistlidne Juldag uppfördes för första gången å Thalia-teatern i Hamburg. Ack ren ! Du är mig kär, Ack ren, från barndomstider! Jag minnes väl hur i dess lekar, strider Du var mig kär! Ack ren, ack ren i kolt Så skön du var, så modig och så stållt. Lyss till min röst, du qvällens milda stjerna, Och låt mig hviska huru varmt och gerna Mitt hjerta emot hans slog slag på slag Ack ren, när först ban tog det i beslag. Till dig, ack ren, vid solens första strimma Min tanke går, och änn vid månans timma Jag ropar upp ditt kära, ljufva namn. Ack ren, jag ville hvila i din famn! Ack ren, när jag förnam att du var vorden Förflyttad till en ljusbild ofvan jorden, Ack ren, vid första underrättelsen Jag gret af fröjd. Ack ren, du var min vän! För sent. Hon blickade till Höger, och han till venster såg, Och ingen märkte tärn i den andras öga låg; Men mötte deras blickar af händelsen hvarann, Mörk purpur henne höljde — Der som ett lik blef an. Långt bort från hemmets stränder han drog till 22. ES