HCL nop ÅAUf1DN4T17 SFV U — Han blef således icke handtverkare; men blef ej heller lard eller embetsman, utan höll sig midt emellan och kom som bokhållare på ett brukskontor i Nerike. Den der gossen (ty så kallade man den snart tjugutreärige ynglingen) var familjens hopp och glädje. Namnet Olsson dykade genom honom för första gången upp i herreklassen; ty Mäster Olsson var väl borgare i staden och begagnade mästarekåpp med en bred messingsring omkring spanskröret, men ansåg sig ändå icke höra till den egentliga herreklassen, och tyckte ej en gång om att man kallade honom Herr Olsson; hvilket han alltid rättade till Mäster; men Ludvig hade stigit öfver gränsskillnaden och var en verklig herre. Det basta af allt var dock att Ludvig var en bra gosse, liflig, glad flitig trogen och uppmärksam och således aflållen på det ställe der han var — P, bruk) i Nerike, Om qvällarne var han det vanliga samtalsämnet och de gamle talade om sin gosse med en tillforsigt så stor, som de haft ödets trådar i sin hand. i Ja, när han blir Inspektor sjelf, sade Mäster Olsson, sä skall han väl gifta sig.i -Ja herre min Gud! hvad de barnen växa upp, tillade gumman. a en ung, rik och vacker brud tån) han visst, det kan icke fela; ty vacker är han sjell och så snäll sedan, och så väl hållen bland folk så att han kan få just hvem han pekar på. I Åh ja, det kan alla, inföll! Mästaren, när jag var ung så kunde jag räckt ut alla tio fingrarne och fått mig tio fästmör på hvart finger. I S.d du pratar, nej så lättsinniga flickor funnos ej den tiden, huru det nu kan vara; men Ludvig gör nog ett klokt val och tar en rik och vacker flicka, det är säkert. i Det var i rummet dock en som ej sade ett ord och det var Maria, som smålog fast det ej syntes i skumrasket; men liksom för att kunna tro behöfde hon att känna efter ett litet bref som hon bar i kjolsäcken. Hon kände med den lilla handen på det fina silkespapperet och mindes hvad der stod, och så påminde hon sig Ludvigs ärliga ögon, — nej han kunde ej ljuga. Det var den sagra Maria, som bättre ån de gamle visste Ludvigs tankar. Gumman Olsson gjorde som mången annan, som här slägtingar i huset, ty hon ansåg Maria sdom en sorts möbel, och icke egentligen för en flicka, som kunde ega hopp om att gifta sig, och allraminst med Åsonen i husct. Så rasande kunde han väl aldrig bära sig åt, som att bli kär i sin kusin, lika simspel som han sjelf genom sina anor. Som herre etraktad måste han ha högre tankar än så; en rik mamsell, ja en rik och vacker Fröken till och med, usä underligt hade man sett förr. Maria viste dock något, — ja det var något hon ansam visste, som fyllde hennes själ med fröjd. Det stod i det der lilla brefvet som på vanligt manr gått genom en. förtrogen väninnas hand till vackra Maria I det brefvet stod, med den vackraste stil i vv:lden (— ack! den som andå kunnat skrifva så grannt!) i bemlighet omtaladt, att Ludvig ämnade helsa på i hemmet. Denna underrättelse hade ställt till mera än en liten. scen mellan gumman Olsson och lilla Maria. En vacker morgon fann gumman att trappan upp till vinden, der gästrummet var beläget, befanns nyskurad och vid närmare påseende var vindskammaren äfven så. Sjelsva gardinerna kommo med i tvätten; blomkrukorna, som stodo deruppe, öfverkläddes med nytt veckadt papper. Det var som om en ande föresatt sig att putsa om det lilla rummet der Ludvig vanligen bott då han någon gång varit hemma. Och allt hude Maria gjort, utån att fråga sig för, ja tvärtemot förbud; Ingen kunde begripa den flickan och moster blef riktig ond. En afton kom brefbäraren med ett bref. Det var i skymningstimman. Ett bref! Jaså ettbref, sade gubben och gumman på en gång; men Maria skyndade ut och kom snart in med ett brinnande ljus. i SDet var snällt, sade Mäster Olsson, som ej hade en aning om orsaken till. Marias tjenstvillighet. Brekvet var från Ludvig, som skref att han på ett par veckor ville gästa hos sina föräldrar. Ludvig kommer ropade begge de gamle i fröjd Ludvig kommer! Småningom saktade sig det första utbrottet af glädje och gumman sade: Det var då för väl att kammaren är skurad och putsad. Maria har varit som tokig med den kammaren, tillade gumman, och Maria vände sig bort emedan hon kände att hon rodnade. — Hur kom det sig? Hade du drömt något?. sJag? — nej — drömt? — nej Moster lilla; men si skatorna ha skrattat så fasligt, och det betyder—, , Ja, är det inte underligt, att när de skratta så kommer frammande, ubröt gumman; ty hellre kunde hon tro på spöken, aningar och foglalåt än på att Maria hade ett bref från Ludvig gömt i sin kjolsäck. Men inte har jag hört dem skratta sade gubben; — ,det var kurjöst!!, Lat oss skicka det postmärket till sektern borta vid tullen, åt den der studenten, sade gumman, edet märket har välsignelse med sig; ty det kom från vår son, vår Ludvig. Herre Gud hvad han skrifver väll? Några dagar derefter såg man en ung, hygglig yngling, fint och väl klädd, stanna sin karriol framför Mäster Olssons port. Och der stodo de gamla föräldrarne, och bakom dem Maria och en lång piga stod bakom en dörr för att se på ståten. Hvad du har blifvit stor, sade gumman; ty för mödrarne äro de der fullvuxna karlarne något ovanligt, då de tänka tillbaka på sin lille pojke alltsedan han gick i kolt. ÅHvad du har dugtiga näfvar, sade gubben, som fann handtaget kraftigt och icke kunde med ,mjölkfingrar. Hvad hans panna är ren och hans ögon ärliga och goda, tänkte Maria. Goddag Maria, tack för i sjol, sade Ludvig och kunde ej låta bli att kyssa det vackra barnet på pannan. ÅBrukas det så hos baronens der du är? frågade gumman spetsigt, ty detta var en skandal och, hvad värre var — en förnedring. Min Gud! flickan var ju bara hennes systerdotter! och henne kunde Ludvig kyssa. Ja kära mamma! slägtingar emellan brukas det, då man helsar; jag kysser ju mamma ty så brukas det. sÅR ja, mumlade gubben, som var karl och således ej nedsatte Maria så långt som mamma gjorde, ede äro i slägt och ha ej råkats på två år; — betyder ingen smula — nej inte en gnista. I Örebro satt vid samma tid den gamle, hederlige kamrer S., en män, som i sina verksamma dagar varit brukskarl och som ännu! på ålderdomen var en sorts orakel för hela bruksdistriktet. Han smålog så godt den ärlige gubben under det Pp -. — ÅA ta vw rr AR Y se A.