äro 275 mil belagde med jernvägsskenor, deraf 175 mil från Örebro söderut och återstoden i trakten af Wredstorp. Dessutom äro 234 mil ballastade, dels till full och dels till halt höjd. 88 stycken större och mindre afloppstrummor och kulvertar äro fullbordade, och blott 6 stycken återstå. — Stationshusen vid Örebro, Kumla och Wredstorp, det förstnämnda af tegel, de båda senare af trä, godsmagasinerna vidgÖrebro och Wredstorp, samt 9 stycken banvaktarestugor på olika ställen äro uppförda men ej inredda. — Drygare delen af anläggningsarbetet är således undangjord. Då dertill kommer att kontrakter om leverans af syllar, byggnadsoch stängselvirke för största delen af återstående behof äro uppgjorda, och att skenor med tillbehör finnas vill hands för att tidigt nästa vår åter kunna börja skenbeläggning, så synes det vara allt skäl hoppas, om väderleken blir gynnande och transporter af skenor och syllar gå lyckligt, att hela banan inom länet före utgången a! 1862 blifver utlagd och arbetena i öfrigt så framskridna, att endast inredning af byggnader och putsningsarbetena återstå. Allmänna itron i, orten år, att Örebro— Halsbergsbanan och vidare Halsbergs— Töreboda — (Göteborgs)banan skall på ettersommaren vara fullt färdig och öppnad för trafik (hvarpå också den industririddaren Hed grundade sina vedaffärer), hvarföre det synes sannolikt, att arbetena å dessa banor komma att raskare bedrifvas, än på banan från Halsberg osterut, hvilken väländock ej kan komma att tratfikeras förrän åtminstone en större del af den svårbyggda Sodermalm-banan blifvit färdig. — Sedan vivanstående skrefs, hafva vi ur god källa erfarit, att, sedan utsigterna för behöfliga medels erhållande antagligen ljusnat, öfverste Ericson tär hatva utgifvn en order, att ännu återstå ende arbeten på banan genom Södermanland och Nerike böra bedrifvas med ökad tart. Vi våga ej lemna några bestämda uppgifter; men goda skäl finnas att antaga, att hela jernvägssinien mellan Stockholm och Göteborg med utsträckning från Halsberg åt Örebro är ämnad att vara färdigutlagd inom 1862 års slut, ehuru den sannolikt forst följande år kan öppnas för allmänheten. En pik åt ,,den gamle bekante. Litet hvar har säkerligen med minst sagdt obehag bland jullitteraturens alster tagit kännedom om det sätt, på hvilket assessoren Crusenstolpe i Miniatyralmanackan hedrat sin aflidne väns, skalden von Brauns minne, genom att för allmänheten framlägga åtskilliga bref från den aflidne, hvilka påtagligen under hopp om den strängaste diskreuon blifvit af-ända till ett så ovärdigt föremål. När man blir gammal, blir man slö, och denna slöhet torde man till en del kunna tillskrifva, act hr Crusenstolpe för en ringa penning förrådt Brauns vänskap: resten at skulden hvilar onekligen på förläggaren. — I senast hitkomna nummer af Dagl. Alleh. läses med anledning haraf töljande gisolande uppsats, hvilken vi göra oss ett nöje att meddela. Uppsatsen, eom har till öofverskrifi: ,,Subskriptionsanmälan å en brefsamling, efter författarens död utgifna af en hans vän, lyder sålunda: ,Den vördade allmänheten torde nogsamt hafva sig bekant att himlen helt underligen utdelar sina gåtvor här i verlden, synnerligen derutinnan, att somliga menniskor liksom sodas till genier, och andra deremot till evinnerliga syndapaltar. Men äfvenledes torde den vördade allmänheten hafva sornummit, att icke någon snillrik personlighet funnits, som icke varit beledsagad af ett antal syndapaltar, hvilka — liksom vissa Afrikanska foglar, som klänga sig fast vid dromedariens puckel — envist fasthaka sig vid det mest dromedariska hos ett snille; de lefva nemligen at affallet, och skrika af glädje och beundran i samma mån detta födoämne rikligen utfaller. Då man vet att en eldgaffel blir magnetisk när den strykes mot en verklig magnet, så kan man äfven begripa att en syndapalt kan bli snillrik blott han oupphörligen skubbar sig mot ett snille. Det är detta som jag bar gjort, och sålunda erhöll jag också inom kort ett slags ofverdrag af snillrikhet. Men sedan numera snillet — jag menar min vän Wadman — är död, så har denna sorgyllning blifvit så tunn oeh eländig att jag sjelt på alla ställen alltsörmycket skiner igenom, hvilket icke är vackert. Min nära vänskap till den ädle skalden behöfver uppfrikas, så att förgyllningen måtte återkomma; men det som allde