— —-—— —— en saknat 1861, skall komma det till godo inder det år, hvars dagliga historia vi, vår igt likmätigt, i dag börja nedskrilva. Men å vi derfore bedja till den Högste, att de skakningar, som vi hafva att vänta, få lemna sfter sig de rikaste frukter för mensklighetens framåtskridande mot sin frihet, ty detta är och -skall förblifva hennes önskningsmål. Det är emellertid karakteristiskt för menniskorna i allmänhet, att de kläda det tillkommande i så ljusa färger som möjligt, utan något afseende på alla de gåckade illusioner och. felsiagna förhoppningar, som ligga i spillror strödda omkring hvarandra i minnets skräprum. Och väl att så ar, ty denna omständ:ghet har mången att tacka för det mod och den sjelfständighet, hvarmed han, äfven under de mest mis-gynnande yttre förhällanden, gått tramuden till mötes, fullföljande sina dittlllmisslyckade strafvandeu. Ja, den ligger ätven till grund för den ihärdighet, hvarmed såväl hela folkslag som enskilda personer 1 det yttersta fortsatt kampen för ljus och frihet mot den materiela ofvermakten. Det nyss törflutna året lemnar oss derpå många bevis. Vi må nu som förut under några år först och trämst rikta blicken på den italienska halfön, hvars frihetsstrid ojätaktligen lemnat frihetsvännerna det bästa understödet i deras kamp mot reaktionen; ty i Italien se vi ett land, som genom enighet och kralt vetat att svinga ig upp till en makt med rang och anseende, ifrån att vara en vrå al Europa, dit alla ordningens anhängare blickade med oro och harm — och denna åsyn af ett dylikt faktum har och skall fortfarande ingifva förtryckta nationaliteter hopp och styrka. Under år 1861 har Italien uteslutande varit sysselsatt med redande af det kaos, hvari det blifvit forsänkt, såsom vanligt är för hvarje land, det der undergår en djup revolution. Visserligen har det sett ej allenast sitt folks utan hela sitt udehvarfs störste statsman sänkas ned i en graf, som han under ifrig patriotism och för traget arbete i sitt sosterlands tjenst alltför udigt redt åt sig. Men hans ande letver qvar i den statstormation, till hvilken han så mycket bidragit, och Italien har derföre stadigt fortgått på organisationens bana. Det allmänna förtroende, hvarmed detta land omfattas af hela Europa, har äfven visat sig i den hast, med hvilken man skyndade det till hjelp, då dess finanser fordrade understöd. Men den italienska frågan har dock lemnat efter sig tvenne döttrar — den romerska och venetianska. Frans Josef och Pius IX skola säkerligen fortfarande göra hvad de kunna, för att hindra den losuing af dessa frågor, som italienska nationen fordrar och måste fordra; men dessa båda potentaters makt kringgårdas med hvarje dag alltmera, så att man må kunna hoppas, att det ingångna året skall se italienarnes fordringar i detta afseende lillfredsstälda, om möjligt utan blodsutgjutelse. Vi nämnde påfven Pius IX. 1861 har varit vittne till uttalandet af en ide, som skall blifva af mäktigt inflytande, alldenstund den till sin konseqvens har katolska religionens renande. Den lärde och aktade pater Passaglia har låtit höra dessa ord, som kommit päfvestolen att hästigt darra: ,,påfvens vorldsliga makt är oförenlig med katolska kyrkans bästa. Patern sade kyrkan, men redan derifrån är steget lätt taget till sjelfva religionen. Dessa ord ha väckt djup genklang hos hvarje tänkande italienare och inom sjelfva detta lands presterskap är under stark tillväxt en kongregation af nya protestanter, hvilka protestera mot den romersk-katolska kyrkans konservatism och oförenlighet med religionens sanna intresse. Drifven af omständig: heterna, har påfven med sin kohort a