Den gråa qvinnan. Vid Neckar ligger en qvarn som år mycket besökt af personer, hvilka dricka kaffe derstädes, enligt det nästan nationella bruket i Tyskland. Qvarnens belägenhet är icke synnerligen lockande : den flacka och oromzatiska trakten mellan Heidelberg och Mannbeim. Floden drifver brusande qvarnhjulet ; mjölnarens uthusbyggnader och boningshuset bilda en väl hallen qvadrat. Men längre bort från floden ligger en trädgård, full af vide och trän och blomstersängar, hvilka icke äro väl hållna men rika på blommor och yppiga olingerväxter, hvilka förena träden med hvarandra. Under hvart och ett af dessa trän står ett hvitmåmåladt träbord och lätta flyttbara stolar äfven af trä och hvitmålade. Jag begaf mig dit för att dricka kaffe med några vänner år 184—. Den ståtlige, gamle mjölnaren kom ut för att helsa på oss, emedan ban var bekant med några af sällskapet. Han var en storväxt man och hans högljudda välljudande röst med dess vänliga och förtroliga klang, hans hjertliga vålkomstskratt öfverensstämde väl med den skarpa, klara blicken, rockens fina kläde och med det välstånd bvarom allt ders:ädes vitt.