IS6ÖI—1862. Då vi nu i dag öppna första bladet i tidens nya årsbok, sker det med en viss oro öfver hvad som stunda skall. Många och ödesdigra äro de frågor, som året 1861 lemnar i arf efter sig åt 1862 — och skola de under detta år finna sin lösning, eller skall menskligheten fortfarande. jägtas, dritven af mäktiga händelsers bud, utan att hinna få tid till lugn besinning? Vi lefva nu mera än någonsin i den närvarande stundens feber, i de dagliga värfvens och tankarnes hvirfvelvind; och så måste det ju vara, ty den har blifvit vår generations lott, att närvara vid den politiska och sociala ombildning, som verlden tyckes vara på väg att undergå. Derföre kunna vi ej hoppas, att det lugn, mensklighe2 2