—! —-H Äeoes——— — — ut i de lodräta klipporna vid hafvet ? sade Charles, gripen af ny bäfvan. De fortsatte dock alltjemt att gå framåt: snart blef bruset tydligare och ett aflägset ljus syntes för deras bländade ögon. Med klappande hjertan glömde de allt, både mödorna och den ofarbara vägen, för att blott skynda framåt. De stannade snart båda, utstötande ett rop af glädje och öfverraskning: der de nu befunno sig, var gången mycket bred; vid ändan af gången syntes ett stort hvalf och genom detta hvalf såg man ett grönskande fält, upplyst af en flod af ljus. Men glädjeropet hade ej väl undsluppit deras nedtryckta bröst, förrän ett skri af förskräckelse och raseri hastigt följde på detförra. Det brus, som på långt håll väckt deras uppmärksamhet, kom från ett stort vattenfall, bildadt af en strid ström, som rusade fram ur en af hålans väggar. Strömmen hade, så stark var den, urholkat en rund bassin, hvilken upptog hela öppningen till gången och hindrade de olyckliga från att komma ut. Bassinens bredd var åtminstone fyratio fot och dess djup kunde ej uppskattas, emedan vattnet deri oupphörligt var i rörelse och nästan kokade, utstötande en tryckande ånga. Denna bassin hade verkligen ett, så att säga, helvetiskt utseende: den liknade dessa kittlar med kukande vatten uti, i hvilka man fordom brukade kasta martyrerna, för att genom ett förfåre