Den underjordiska gången. Charles återvaknade först till medvetande af sin farliga belägenbet. Han tog den till hälften afsvimmade Skogsblomman i sina armar och skyndade med henne utan tvekan in i den mörka gången. Röken förföljde dem med sina qväfvande hvirflar, då dessa plötsligen kommo fram till en öppning i berget, genom hvilken de höjde sig som en stor pelare upp i luften. Charles och Skogs-. blomman kunde nu andas med mera lätthet, och fortsatte sin färd. — Vi kunna ej mera gå tillbaka, sade Charles. Må Gud vara med oss! ... låtom 08s skynda framåt! Negrerna skola ej lemna öppningen: om röken icke förlamar oss, skola de döma oss till hungersdöd! Låt oss söka fly! — Du har rätt! sade Skogsblomman med sublim energi. Låt oss gå! — Nåväl! låtom oss bedja den barmhertige Guden, Skogsblomma, denne de kristnas Gud, som, på hvilket språk man än talar till honom, alltid lyssnar till de lidandes böner. Charles föll på knä... Skogsblomman betraktade honom under tystnad... derpå knäböjde äfven hon, lydande denna själens hänförelse, som ingen ädel menniska kan emotstå.