skola följa den allmänna rösten och vid nästal riksdag framlägga ett omfattande förslag till förändrad representation. Operan. Annandag Jul gafs för första gången Webers herrliga opera Friskytten. Från Rossinis sprittande opera buffa med dess något ytliga, ehuru ändock sköna musik, förflyttades vi sålunda snabbt i den dämonisktfantastiska tonverld, deri Weber, diktande i enlighet med det mystiska, djupa skaplynnet hos sitt land, älskade att vistas, vare sig att hans toner kläddes i den vilde jägarens eller elfvornas yttre drägt. Den stora klyfta, som skiljer t. ex. Barberaren i Sevilla från Friskytten, är densamma som i sjelfva verket förefinnes mellan det italienska och det tyska folkets karakter. På ena stället sprittande lif, deri pulsar och tunga äro i lika snabb fart och kärlekselementet utgör, så att säga, mera ett yttre filigrams eller prydande ornament, än det djupa grunddrag, som gifver det helas stil sin pregel. På andra stället en bundenhet vid det djupa, mystiskt tungsinnta allvar, som är en följd af naturens inverkan, och deri dennas andar kallas till hjelp, men då visa sig i ett naturens mekanism omstörtande majestät. Hvilken ofantlig skilnad mellan tvenne sådana den menskliga tankens och känslans alster som Samiel och Figaro. Den Weberska musiken tycktes i allmänhet ligga Operasällskapets medlemmar närmare än den italienska, och sökte dessa för det mesta att återgifva den med precision. Isynnerhet förtjenar mill Völeker såsom Agatha, allt beröm för sitt verkligen musikaliskt-konstnärliga föredrag, hvilket äfvenledes tillvann henne publikens lifligaste bifall. Hvad vi deremot tyvärr finna oss sakna hos mll Völcker är sannt dramatiskt lif, hvilket väl bjert yttrar sig deri, att spelet för mycket försummas för sången, hvarigenom äfven den dramatiska sångerskan har svårt att gifva sin roll den karakteristiska pregel, som tillhör den. MI Völcker är emellertid en god aqvisition för vår teater under den tid operasällskapet stannar härstädes, och skall säkerligen åt dessas föreställningar fortfarande gifva intresse. Annas parti utfördes af en utaf de nykomne medlemmarne, mll Willmann, hvars ej obehagliga röst dock föreföll oss något svag och stundom tycktes lida af ansträngning. MI Willmans spel var deremot icke genomtänkt och sjönk alltför ofta under gränsen för det dramatiskt sanna. Max hade i hr Osann fått sig en representant, som vet hvad han sjunger och sjunger musikaliskt, men tyvärr har en synbarligen alltför mycket anlitad stämma, med hvilken han någon gång endast med ansträngning kan komma genom sitt parti; tyvärr har äfven hr Ösann förmycket försummat det rent dramatiska elementet. Kaspers tacksamma roll, operans mest karakteristiska, tillvann sig ej genom hr Koch det intresse, som med rätta tillkommer densamma. Körerna föreföllo något svaga och och ojemna. Redan i morgon gifves en ny opera, nemligen Bellinis Norma. Julaftonen, barnens högtid, var i år såsom i fjor utmärkt genom den med särdeles framgång krönta omsorgen att äfven till de fattigaste och mest vårdslösade barnen sprida någon del af den fröjd, som på denna dag plägar lifva den lyckligare lottade ungdomen i vårt land. Kl. 8 på morgonen voro barnen i de söndagsskolor, som stå under mamsell Keventers ledning, mangrannt samlade på Brödraförsamlingens stora sal för att der fira den ingående högtiden med sång, tal af Domprosten och rikliga julgåfvor. KI. 10 började en annan, mera storartad fest i Bloms stora sal, dit hr löjtnant Reuterskiöld inbjudit ett större antal personer att blifva vittne till den julfröjd, som här med frikostig hand spriddes till de barn som under sista tiden besökt de under hr R:s ledning stående söndagsskolor, och ytterligare förhöjdes genom barnens sång och ett som vanligt lyckadt föredrag af Domprosten. Klockan 12 egde en likartad utdelning af julgåfvor inför en mindre talrik krets rum i Willinska skolan. KL. 1 höll Domprosten i prins Oskars skolsal ett nytt, men icke mindre lyckadt tal för Fabriksskolans talrika lärjungar, som af skolans föreståndare blifvit inbjudna att samfäldt fira dagens högtid. Gemensam middagsspisning var för barnen anordnad å Ångköket, der också hvar och en fick sig en stor julhög och en liten kristlig barnaskrift. Här framförallt röjde sig med synbara tecken att den kärleksfulla omvårdnad som under sista tiden i så rikligt mått egnats a