Lord Ellen och sir Henry befunno sig på gården till den senares boning. Betjenterna förde fram deras hästar, och de kastade sig upp i sadeln. — Vi skola -stöta till er, mylord! sade Camparini till Ellen. Derpå tog han Bamboulås arm och drog honom fort med sig åt promenadporten, under det lord Ellen och sir Henry begåfvo sig af i galopp. Sedan de båda senare försvunnit bakom träden i promenaden, stannade Bamboula. — Skola vi riskera att tjena som skottafla för vildarnes pilar ? sade han. — Vi måste! svarade Camparini. — Hvarföre? — Emedan vi böra ingifva engelsmännen förtroende till oss. Bamboulå skakade på hufvudet. -— Alltsedan vi kommo bit, sade han, har do ju låtit oss begå dumheter efter dumheter. Camparini ryckte på axlarne. —Nöt! sade han. — Välan! inföll Bamboulå, tager du mig väl för ett barn? Jag säger, att vi endast begått dumheter, och jag säger sanning. Hvad hade vi väl för afsigt med vår ankomst hit till Antillerna? Att bemäktiga oss gossen och tillvälla oss, i det vi bemäktigade 0as bonom, den