fortfor Jacquet, jag visste ej, att fångarne blifvit förda till gatan les Feves. — Vi ville ej föra dem till Lombardgatan, sade Henri, af fruktan att utsätta Leonore och Blanche för att ännu en gång få återse dessa män, som åsamkat dem så många lidanden. — Se här gatan les Feves! sade Charles och stannade. Staden var försänkt i fullkomligt mörker. Intet ljus syntes i husens fönster: den oinskränktaste tystnad rådde inom denna labyrint af otillgängliga gator. De trenne männen skyndade in på nämnde gata. De gingo alla tre i bredd. Plötsligt snafvade Henri, som gick till venster, och föll. Han reste sig dock åter hastigt. — En menniskokropp! sade han. De lutade sig nu alla tre ned. En svart massa låg utsträckt vid deras fötter, men det var omöjligt att tydligt urskilja dess former i detta mörker. Jacquet tog upp ur fickan en ljusbit och eldstål, samt slog eld. Alla tre sågo nu ett lik ligga på gatan. Det var liket efter en karl, som kring halsen bar tecken af att ha blifvit strypt. — En af Camparinis män! sade Jacquet. Låt oss gå vidare. Omkring tio steg längre fram fann man ett annat lik.