Presidenten håller håri en bakdörr öppen för sig i en OM än svag påpekning af ett möjligt fredligt biläggande, och undviker att uttala sig bestämdt, förrän kongressen, som egentligen afgör om krig och fred, fällt sin dom. Detta har nu skett och på ett sådant sätt, att all försoning måste betraktas som omöjlig. Tvenne dagar före kongressens öppnande kom till Amerika underrättelsen om, att sydkaparen Nashville uppbringat ett Nordstaterna tillhörigt handelsfartyg och derefter lupit in i Southamptons hamn. Denna Englands gästfrihet moten sjörofvare utplånade, oaktadt engelska regeringens förbud mot Nashvilles utrustning till krigsfartyg, alldeles den försonliga ståmning, som på sista tiden börjat aflösa den första uppbrusningen, och kongressen i Washington besvarade — ännu samma dag, tyckes det — bådskapet genom att antaga ett tacksägelsevotum till kapten Wilkes. I Boston, New-York och i sjeltva Washington, der nu förutom regeringen äfven armeen har sitt hufvudsäte, har befolkningen bestämdt uttalat sig för krig mot England och mot hvarje tanke på fångarnes utlemnande eller den firade kaparen, Wilkes desavouerande. Slutligen har marindepartementet i Washington uttalat sitt fullkomliga godkännande af sydemissariernas tillfångatagande och förklarat, att Förbundet visat alltför stor hofsamhet, då det ej tagit sjelfva Trent, och vill icke att denna händelse skall betraktas såsom en preecedens vid möjligen inträffande liknande fall med neutrala fartyg. Detta kongressens uttalande at sin ovilja mot England och sitt gillande af Wilkes handling har redan ånyo stegrat förbittringen inom England. Amerikanska regeringen kan ej, styrd som hon sjelf är af pöbelvåldet, lemna ut Mason och Slidell; England kan ej ingå på någon annan upprättelse — således stå vi, enligt all sannolikhet, vid randen af ett nytt krig mellan England och Amerika, ett krig hvars följder skola, slutresultatet må nu blifva hvilket som helst, i närmaste tiden komma att gifva en ej ringa vändning åt den nu så tryckta affärsställningen. De engelska tidningarne yttra sig äfven enstämmigt mot såval presidenten som kongressen. Morning Herald förklarar kongressens tacksägelsevotom till kapt. Wilkes vara en fornärmelse mot England, hvilken gör hvarje återtåg numera omöjligt. Times säger, att Kongressen genom sitt votum gjort gemensam sak med den angripande politiken. Morning Post innehåller en hättig kritik öfver Lincolns bådskap, hvilket tidn. anser vara otvifvelaktigt krigiskt och karakteriserar såsom ett ogonskenligt kännetecken på ett förestående krig; ja, det utgör detsamma som ett öppet krigsbådskap. Enligt New-Yorkertidningarne, som sjelfva nästan ingenting innehålla i afseende på Trentaffären, uppbränna plantageegarne sin bomull på sydstaternas kuster. — En stor förbundsexpedition skall, lastad med sten, afgå åt södern, för att göra försänkningar uti inloppen till Charlestons och Savannahs hamnar, på det blokaden af dessa hamnar må göras effektiv. Alla de engelska tidningarne uttala sig med djup sorg öfver prinsgemålens död. Det heter visserligen, att drottning Victoria befinner sig så väl det oväntade slaget medgifver; men åtskilliga skaka dystert på sina hufvuden. Man minnes det hjernan omtöcknande svårmod, till hvilket Victoria hemföll, då hennes mor, hertiginnan af Kent, för ej längesedan dog, och man befarar ett möjligen inträffande återfall af samma inom hennes familj ej ovanliga sjukdom. Det börjar tillochmed redan hviskas, att Victoria vill draga sig tillbaka samt har i tankarne att lemna kronan åt sin äldste son, prinsen af Wa. les. Det är måhända dock blott ogrundad sqvaller. t Staden Paris budget för år 1862 har i dessa dagar blifvit offentliggjord, och af densamma synes, att utgifterna äro anslagna till 197 millioner francs, hvilket är en större summa än som finnes upptagen i många konungarikens budget. Det oaktadt är Seineprefekten Hausmann så godt som enrådig herrskare öfver hufvudstadens finanser; Paris borgare välja inga representanter, som hafva myndighet att deltaga i kommunens förvaltning, utan hela kontrollen utöfvas af ett råd om 60 medlemmar, hvilka utnämnas af kejsaren och säga ja till allt, hvad prefekten föreslår. Man hade väntat, att Foulds utnämning till finansminister skulle hafva framkallat en förändring häri, isynnerhet som det är bekant, att han står på en spänd fot med Hausmann; men dessa förhoppningar hafva ee sått i fnllhordan Hangmann fartfar