FVO Et FUM AR AR VILD: rötehorg d. 17 December 1861. T Prins Albert af England har, enligt 088 i går afton ingånget telegram, aflidit tten mellan lördagen och söndagen, etter att några dagar hafva lidit af häftig feber. Prins Albert var född den 26 Aug. 1819 i slottet RKRosenau och var andre sonen till hertig Ernst af Sachsen-Koburg med dennes första gemål Dorotiea Louise af SachsenGotha. I juli 1838, således då prins Albert befann sig i den lyckliga åldern at 19 är, atreste han med sin fader och en bror till London, för att bevista den adertonåriga drottning Victorias kröning. Den unge prinsen, som genom sin skönhet tilldrog sig allas blickar, vann äfven snart drottningens kärlek, till stor harm för många af Englands stolta aristokrater, hvilka ej ville veta af det mäktiga Britanias drottnings förening med en tysk duodesfurste. År 1839 kom emellertid prins Albert för andra gången till London, och omedelbart etter hans afresa förklarade drottningen inom hemliga rådet sitt fasta beslut, att räcka den unge priusen sin band: förmälningen firades äfven i London d. 10 Febr. 1840. Prins Albert, som var en mycket bildad man, diktare, målare, kompositör, begagnade på ett i flere afseenden för England välgörande sätt sitt inflytande. Vid ett tilliälle angreps han häftigt af pressen, anklagad för att hafva velat väl egenmäktigt taga ledningen af isynnerhet de utländska angelägenheterna om hand; men stormen tystnade dock snart. Den aflidnes husliga lif är af allom kändt såsom mönstervärdt, och han var af älla ansedd som den bäste make och fader. Drottning Victorias och deras flere barns sorg etter den bortgångne är derföre lika sann och rättvis som djup. Teatern. Det i söndags för första gången härstädes gifna franska lustspelet Hr Perrichons resa är ett af den nyare franska dramatikens bättre alster. Det är ej allenast att blott hopande af situationer, en yvick dia og eller rask handling vi här ha framför oss; stycket eger äfven den förtjensten av hafva en id, i hvars utveckling till komiska effekver författarne varit särdeles lyckliga, utan att derföre släppa siti syftemål, gisslet, ur händerna. De persiflera neml. den så ofta hos menniskorna förekommande svagheten, att ej vilja minnas en gång åtnjutna tjenster, act tillochmed hysa motvilja mot den eller de; som gjort dessa tjenster; hvaremot de inlör alla skryta öfver och omtala, att de sjeliva gjort den eller dem tjenster. För att här rikligt utprägla detta. karakterslyte ha förf. låtil de visade tjensterna vara ej mindre än räddningar ur lifsfara. Hr Perrichon, fabrikant i Paris, reser med hustru och dotter, till Schweiz; tvenne dotterns älskare tölja dem. Fastän dessa upptäcka sig älska en och samma, förbli de dock vänner, ehuru levererande en kamp på lif och död. Hr Perrichon faller från en häst och är nåra att omkomma, men räddas just lagom af den ene utaf bans dutters älskare, hvilken ock lyckats vinna flickans bjerta. Hr Perrichon är likväl ej tacksam, utan är besvärad af att stå i deuna förbindelse hos en person. Den andre älskaren kominer under fund dermed och bygger derpå en fiffig plan. Han bereder just Perichon tillfälle att rädda honom och biir derigenom dennes gunstling. Till slut kommer dock Perrichon genom att lysana till ett samtal underfund med verkliga förhållandet, så att den af flickan älskade älskaren får henne. Såsom sagdt, at denna id ha fört. gjort ett verkligen godt lustspel, bvilket äfven här utfördes med berömvärdt ——— Monte cl