Snigeln och Rosenhäcken. Af H. C. Andersen. Rundtomkring trädgården fanns ctt stängsel af hasselbuskar, och utanför var åker och äng med kor och får, men midt i trädgården stod en blommande rosenbäck, under den låg en snigel, ban hade mycket i sig, han hade sig sjelf. — Vänta, tills min tid kommer! sade han, jag skall uträtta litet mera, än att slå ut rosor, bära nötter eller gifva mjölk, som kor och får! — Jag väntar grufligt mycket af honom! sade rosenhäcken. Törs jag fråga: när kommer det? — Jag gifver mig tid! sade snigeln. Ni har då alltid så brådtom! det stegrar ej förhoppningarne! Följande året låg snigeln ungefär på samma ställe i solskenet under rosenknoppen, som sköt knopp och utvecklade rosor, alltid friska, alltid nya. Och snigeln kröp till hälften fram, sträckte ut sina känselborn, och drog dem till sig igen. — Allt ser ut som i fjol! ingenting bar gått framåt; rosenträdet fortfar med sina rosor, längre kommer det icke!