Det ställe, der han nu befann sig, utgjorde kf ett slags vid cell, som rikt upplystes af et dussin lampor, hvilka hängde på väggarne, fonden midtemot trappan fanns ett tungt draperi a gammalt tapisseriarbete, synbarligen afsedt at dölja en stor öppning. Vid foten af trappai stodo tvenne ofantliga korgar, båda alldeles full: med ägg, hvilka voro till hälften rödoch til hälften hvitmålade. Det dofva sorlet inifrån hör des nu ännu tydligare. Den okände svepte tä tare omkring sig sin kapprock, drog upp halsduken som räckte honom ända upp till nasan, ref nec båret, som dolde hans panna, ock drog sin ofant liga trekantiga hatt ned öfver ansigtet, hvara man numera endast såg ögonen. Han lutade si; öfver korgen till höger och betraktade ägger med den största uppmärksamhet. Hastigt ficl ban tagiett, hvars ända var krossad och hvilke just der var försedt med ett litet med blyerts penna ritadt kors. — Godt! sade den okände och rätade sig åter upp, Roquefort är kommen, Brutus har pre senterat honom; han har blifvit mottagen uta: misstankar . . . Allt går förträffligt . . . Jag sjelf bedrager sålunda den listigaste af alla men niskor. Han gick nu genom rummet och lyfte up en flik af draperiet. Nu befann han sig i när varo af ett af dessa sällsamma, gripande och bän