om de officiela stipulationerna. Af denna orsak har älskarens far bjudit sig sjelf med sin son till middag hos den gamle ädlingen, hvilken dolt sin fattigdom och derföre tros vara rik, men snål. Adelsmannen har emellertid sålt en gammal familjerelik, en guldsnusdosa, för att kunna inköpa den för middagen nödiga maten. Man sätter sig emellertid till middagsbordet, den rike borgaren äter som en häst och dricker som en oxe. Författarne ha här inlagt sig förtjenst om en särdeles underhål lande scen, hvars effekt är vsökt, och derföre så mycket djupare. Slutligen bli de båda fäderna ensamma. Borgaren redugör för hvad han ger sin son i hemgift och frågar hvad adelsmannen ger sin dotter. Etter åtskilliga anbud af borgaren förklarar adelsmannen sig ej kunna lemna sin dotter något. Borgaren, otvertygad om att adlingen är rik, aflägsnar sig förgrymmad med sin son. Ådlingen erhåller ett utmätningsutslag på sig. Dottern får del af sin tars fattigdom och resignerar i sitt ode. Härmed slutas första akten. — I den andra presenteras en rik kopparslagareenka, hvars aflidne man på gammalt skräp skrapat ihop 3 millioner, för åskådaren. Hon har inköpt det utmätta adliga godset, med inventarier och allt; bland de förra äfven en gammal trotjenare inom wmarkisens familj. Enkan, till hvilken den förut nämnde äldre borgaren friat, vill emellertid bli adelsdame på något sätt, al den gamle betjenten blir hon underrättad om markisens förhållanden och fattar sitt beslut. Till henne kommer nu som modesömmerska en ung ficka, markisens dotter, hvars rätta namn är okändt. Efter en stund kommer äfven markisen sjelt, efterkallad alt stämma ett piano, ty han brukar på detta sätt förtjena litet. Fadren och dotiren arbeta utan hvarandras veiskap. Den gamle betjenten känner emellertid igen markisen. Denne säger sig ej ha dinerat. Betjenten låter servera sin forne herre med de kräsligheter, som äro ämnade åt slottets egarinna och nägra at benne inbjudna gäster. Värdinnan blir rasande öfver att maten ej kommer in och rusar ut för au se etter serveringen — samt träffar på markisen just som denne som bäst smörjer sig med de åt hennes eget bord ämnade rätterna. Hon blir ond, men noderrättas af betjenten om hvem den oväntade gästen är och då börjar hon genast slå sina krokar för markisen. Emellertid har den värde borgaren blifvit underrättad om att ädlingen verkligen var fattig och i ångern ötver sitt beteende vill han ovilkorligen att den unga fröken skall utan hemgift äkta hans on. Fadren går in derpå och kopparslagarenkans förhoppningar om att bli markisinna gå om intet. hvarföre hon tager sin försie borgerlige triare. Detta är stommen till den ganska väl sammankomna komedien, hvilken dock på intet sätt förråder originalitet. I en ovisshet kommer dock åskådaren: är det persiflage öfver börden eiler öfver penningen? Förfat: tarne foretalla osa ganska skarpt ironisera öfver båda. Denna obestämdhet eller kanske rättare utveckling i pjesen gör äfven att intrycket ej ringa försvagas. Detta till trots, är dock stycket at mycket intresse. Utförandet gick ganska jemnt, ehuru ej i alla delar med den finhet, som på ett par ställen varit lämplig. Hr Forssberg såsom ädlingen, sökte berömligen att gifva sivu spel den nödiga måttan, men det saknade deremot denna utsökta finhet, som är ovillkorligt nodvändig, för att hr ädlingen skall kunna framstå bredvid de öfriga personerna vare sig i en ironiserad eller verklig dager. Nödig värme saknades ock på åtskilliga stallen i spelet, såsom t. ex. då ädlingen såsom pianostämmare igenkänner sin dotter modesömmerskan hos kopparslagarenkan. Detta moment är en scen af sannt intresse, och borde ha återgitvits af fadren med mera värme, utan att han derföre behötde återfalla i den gamla kothurnens styltpathos. Kopparslagarenkan utfördes af fru Ahman med god uppfattning och humor, hvartöre ock lifligt bifall blef denna alltid använd bara skådespelerska, som sällan eller aldrig skämmer bort sin roll, till del. M:l Hammarstrand, ädlingens dotter, återföll tyvärr allt för ofta I den falakt tragiska ganran man var