Sv AM MM SMMVIVR VIS AMG FaR BlUNva LIUTT varit ganska obetydligt generad af motsatser. — Den sakkunnige må döma, om vi tala sannt eller icke. Hr biskopen påstår vidare, att kyrkoh. Hallin måste anses hafva upptänkt dessa villomeningar. Huru välbetänkt detta hr bi skopens yttrande är, hoppas vi, att hvar och en, som med uppmärksamhet genomläst ofvanstående rader, lätteligen skall finna. För öfrigt torde det vara öfverflödigt att anmärka, det H. ingalunda är den förste, som hyst och framställt dylika villomeningar, så att deras uppfinning eller upptänkande måste vi alldeles frånkänna hr Hallin. De ha neml. funnits till flere hundrade år före H., och ha äfvenledes flere hundrade år före honom varit uttalade. Hvad uu särskildt utspridandet beträffar, så kunna vi ej annat än uttrycka vår stora förundran öfver hr biskopens sätt att förklara detta uttryck, och många äro de, som med oss dela denna förundran. Då lagen talar om utspridande af falsk lära, så har man väl alltid tagit detta ord i den betydelsen, att det innebär ett bemödande att bekantgöra, påtruga eller utprångla en sådan lära. Har nu kyrkob. H. gjort detta? Har han sökt påtruga någon sina villomeningar? Nej. Han har blott insändt till sitt domkapitel ett par skrifvelser med förfrågan, om de deri uttalade åsigterna vore riktiga och skriftenliga eller icke. Om nu domkapitlet och tidningspressen för allmänheten kungjort dessa skritter, så är det väl också de, som egentligen utspridt dem och som derför böra stå till ansvars, men icke hr Hallin, som förmodligen bvarken bedt domkapitlet eller tidningspressen att kungöra dem. Men saken är alltför tydlig för att behöfva vidare omordas. Vi vilja också yttra ett par ord om nämnde domkapitels åtgärd, hvilken at hr biskopen obetingadt godkännes. Då emellertid denna sida af saken redan af tidnirgspressen både utförligt och sakrikt behandlats, så behofva vi härvid icke vara vidlyfuga. Vi nämna endast, att vi i allo gilla deras åsigt, som anse domkapitlets afsattningsåtgärd alldeles obefogad. Då nemligen H. icke bevisligen utbredt eller tör sina åhörare förkunnat någon falsk lära, så tycks väl afsättningsdomen vara teml. omotiverad. Ett domkapitel kan neml., lika litet som någon annan myndighet, ha rätt att straffa en prest för hans enskilda åsigter, utan måste väl spara sin tuktan till dess presten på ett eller annat sätt gjort sig skyldig till någon förseelse, som kan rubriceras under benämningen tjenstefel. Först då, men icke forr, har domkapitlet rättighet att (juridiskt) ingripa i saken, Han någon prestman offentligen för sina åhörare såsom sann förkänna en lära, som ban i sitt inre anser för mer eller mindre oriktig, så blir detta Aans ensak. Skulden för en sådan dubbelhet drabbar honom sjelf, men domkapitlet har icke juridiskt med den saken att göra. Huru Halling mål sålunda bort af vederbörande domkapitel behandlas, är redan tillräckligt tydligt och blir ännu tydligare, om man med ett exempel utom det ecclesiastika området söker belysa förhållandet. Om t. ex. en bäradshöfding, som hade fått sig anförtrodd en domsaga, möjligen funne en eller annan paragraf i vår gällande lag oriktig och dertöre vända sig till sina vördade förmän med ödmjuk anhållan om upplysning i saken, samt äfven för att få de, enligt bans förmenande, oriktiga paragraferna pröfvade och rättade, månne då desse förmän skulle företaga sig att afsätta honom (vaktadt han icke begått något embetsfel) endast och allenast derföre, att han icke kunde ändra sin öfvertygelse med hänseende till de nyssnämnde lagparagraferna? Svaret faller af sig sjelft och exemplet är på ifrågavarande förhållande fullkomligt användbart. Härmed afsluta vi nu för denna gången våra anmärkningar och hänvisa till hvad vi redan i början om dem yttrade. De må vara riktiga eller oriktiga, men säkert är, att sanningen endera dagen tager ut sin eviga och oeftergifliga rätt. Hon kan visserligen hämmas till en tid, men tränger sedan fram med så mycket större kraft och nedbryter både klaga 7 7 4