Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. En f. d. handelsbetjent vid namn Carl Johan Stenkilsson omtalades för någon tid sedan i dauska tidningar såsom dender begätt ett bedrägeri i Köpenhamn. Han hade nemligen till en hökare Andersen bytt bort ett guldur med vidhängande kedja mot ett annat ur. Andersen hade gifvit 4v danska riksdaler emellan på bytet, under formodan, att Stenkilssons uppgift, det urkedjan skulle vara af guld, vore riktig. Emellertid hade han kommit under fund med att kedjan var af oäkta metall, hvarföre han lät efterspana Stenkilsson. Denne blef gripen och erkände sin förbrytelse, hvarefter Andersen afstod från sin talan. Men under tiden hade kopenhamnspolisen kommit underfund med att Stenkilsson hatt än flere ur och lyckades upptäcka att han hade pantsatt det ena på assistansen i Köpenhamn samt det audra hos en skräddare för förfärdigade kläder. Tillfrågad om åtkomsten af de tre uren hade han efter åtskilliga krumbugter uppdukat den historien att han, som varit skolkamrat med en i urmakare Malmsjos, butik här i staden anställd yngling, af denne pa kredit mottagit treune ur, istället för ett af honom, Stenkilsson, begärdt penningelån, hvilket hr Malmsjös biträde ej varit i tillfälle att törsträcka honom. Rätta förhållandet lärer väl varit, att han stulit uren vid något af sina besok hos hr Malmsjös biträde. Stenkilsson hade sedermera at de dauska myndigheterna blitvit sänd hit. I går var han inställd i poliskammaren för att svara för åtkomsten at uren. Samma historia som förut berättade han nu. lir Malmsjös biträde förnekade dock på det bestämdaste att ha lemnat honom uren på kredit. Stenkilsson hade ej ens begärt att få låna penningar af honom, men deremot åtskilliga gånger varit iune i butiken. Vid ett tillfälle bade Stenkilsson visserligen yttrat att han skulle köpa sig ew bättre ur i stället tör det gamia dåliga som han egde, men detta var allt som yttrats om köp at ur. Angående sin resa till Köpenhamn berättade Stenkilsson att han med 15 rdr på fickan begifvit sig ombord på Orion. Vid framkomsten hade han törst gått på ett hotell och tagit sig rum samt sedan på assistansen pantsatt ett at uren. Deretfter hade han beställt kläder af skräddaren. Denne hade sedermera, då det blef fråga om Stenkilssons affär med klockbytet, förklarat sig vara nöjd blott han återfick kläderna. I Köpenhamn hade han för öfrigt lefvat frankt, spelat biljard, gjort lustresor till Skåne o. s. v. Af de ur, som Stenkilsson innehaft och hvilka samtlige af hr Malmsjö igenkändes som hans, värderades det ena till 200 rår, och de tvenne andra till 160 rdr stycket. De hade ej af hr Malmsjö saknats förrän senare, då han bhemkommit från en resa. Oaktadt flera uppmaningar att bekänna sanningen och ehuru Stenkilsson gjordes uppmärksam derpå att han måste bli ansedd som tjut antingen han vidböll sin otroliga historia eller ej, fortfor han dock att påstå sina förra uppgifter vara sanna. Då ingen vidare upplysning kunde vinnas öfverlemnades den vidare ransakningen till stadens rådhusrätt. Stenkilsson kommer att under tiden qvarsitta i cellfänelset. g Bland de effekter som Stenkilsson innehade, då han af danska polisen häktades, var äfven besynnerligt nog, såsom af danska tidningar anmärkts, en bok med titeln Guldets förbannelse. Rådhusrätten. Enligt hvad vi förut berättat, hade manspersonen Samuel Rosenberg, som undergått bestraffning för tillgreppet af en väst, tvenne dagar sedan han blifvit från cellfängelset utsläppt, från jungfru Maria Broman stulit ett par bottiner, värderade af rådhusrätten till 6 rdr rmt. Rosenberg förnekade ej tillreppet, men sade att nöden drifvit honom dertill. flan lärer dessutom uppgifvit att han, som efter utståndet straff befann sig i den mest utblottade belägenhet, endast önskade att åter komma inom fägelsets murar — Hurusomhelst dömdes han i onsdags att för första resan stöld böta det tillgripnas tredubbla värde och undergå 2 månaders straffarbete, samt att vid bristande bötestillgång undergå 5 dagars fängelse vid vatten och bröd. Från Hufvudstaden. AA Ar so AaAas