göra vår kyrkliga ställning och våra behof kända; så är det med synnerligt nöje som vi gå att fullgöra det oss gifna uppdraget. Redogörelserna och de statistiska uppgifterna som afgåfvos inför synoden vid dess andra årsmöte i Galesbury, Illinois, d. 4—10 Juni detta år, utvisa en icke obetydlig tillväxt och förkotran inom vårt samfund, hvaruti vi med glädje och tacksamhet erkänna Herrans trofasthet emot oss och Hans nåderika välsignelse till vårt ringa arbete i Hans tjenst. Församlingarnas antal hade under året ökats till 60, deraf 17 norska och 43 svenska, med 5,600 kommunikanter. t) Presternas antal uppgår till 32, af hvilka dock pastor O. C. T. Andrån befinner sigi fäderneslandet såsom vårt ombud. Under året hafva 6 nya kyrkor blifvit invigda och 3 äro under byggnad. Med dessa hatva vi inalles 34 kyrkor. Fastän kyrkornas antal sålunda förökats, är det med synuerlig glädje vi finna att skulden på dem icke ökats, utan istället förminskats, från 7,744,,, till 4,720,,,. Utom de i denna berättelse uppgifna församlingarna räknar vår synod 39 predikoplatser, hvilka utgöras af mindre nybyggen, som besökas af lärare antingen regelbundet eller en och annan gang om året, utan att någon ordentlig församling på dessa ställen kunnat bildas. Men såsnart antalet af nybyggare ökas och det rätta församlingssinnet kunnat väckas, komme på dessa predikoplatser nya församlingar aut uppstå. P Vårt seminarium jar under året varit i fuli verksamhet. — Tjugven studerande hafva varit inskrifna, 10 svenskar, 10 norskar och 1 amerikan. Oaktadt nästan alla af dem voro medellösa hatva de dock genom våra församlingars frikostighet och uppofiringar kunnat uppehålla sig vid läroverket. Fem al våra studenter tullbordade med sistliden vårtermin sin lärokurs. En del af dessa hade studerat någon tid redan i fåderneslandet ech en del studerat längre tid här i landet. Alla hade de i några år åtnjutit undervisning vid universitet i Springfield. Efter förutgången examen och proöfuing blefvo de alla fem, ai hvilka en var norsk, de andre svenskar, vid synodalmötet i Galesbury med bön och händers påläggving högtidligen invigda till det heliga predikoembetet. Denna förstlingskärtve från vårt unga seminarium var en välkommen förstärkning på det stora arbetsfältet. För att rätt förstå både svårigheterna och betydelsen af vårt arbete, måste man särskildt fästa sin uppmärksamhet vid tvenne omständigheter, neml. att arbetsfältet är både nytt och vidsträckt. Vore vårt folk icke utspridt öfver nästan hela landet, bestående af några tå nybyggare här och några der, skulle det mycket lättare kunna betjenas at lärare. Som förhållandet nu är, måste vi otta resa 10 å 20 ja stundom 34 svenska mil mellan nybyggen, och kunna likväl endast vänta en liten skara åhörare, som vi till en början måste samlas kring ordets predikan i enskilda hus, i lador eller på fältet. Härtill komma många svårigheter tillfölje derat atw arbetsfältet är helt och hållet nytt, församlingar måste bildas, kyrkoordning antagas, nya kyrkor byggas, deras läge och beskaffenhet bestämmas m. m. —; detta allt utan att hatva en gifven lag att följa, eller några fonder att tillgå, och blifva dessa svårigheter så mycket större, som vårt folk icke är vandt vid en dylik frihet, och de flesta äro alldeles utfattiga då de först komma hit. Det är dock at vigt att våra kringströdda landsmän icke lemnas utan andlig vård, så framt de icke alldeles skola nedsjunka i verldssiune och hedendom, eller bortföras af detta landets mångahanda villfarelser och främmande lärdomsväder. Huru angeläget är det ej derföre att nybyggena förses med ordets rena predikan och de hel. sakramentenas rätta förvaltning, att församlingar bildas och ordnas, att kristliga skolor inrättas, och att vid sidan af kolonisternes nya hem äfven Herrans hus uppbyggas! Der emigranterna slå sig ned, vare sig i vildmarken eller byar och städer, få vi snart predikoplatser; på dessa uppstå så småningom församlingar, och då dessa kunna rätt vårdas, växa de och förokas, samt blifva med tiden stamtwäd, från hvilka nya församlingar utgrena sig. Vårt arbete är således ett missionsarbetc, grundläggande och kyrkostiftande, hvilket gifver åt detsamma en stor, — en framtidsbetydelse. Hafva vi haft våra svarigheter, så hatva vi också fått erfara Herrans hjelp och välsignelse, och tillfölje häraf, oaktadt all vår svaghet och ovärdighet, mycken framgång och uppmuntran. Hvad som blitvit uträttadt i det fördolda till syndares omvändelse och frälsning, kunna vi icke med visshet afgöra. Det känner allena Herran och det skall först på den stora dagen blifva uppenbart. Vi hafva dock förnummit kraftiga väckelser. I allmänhet har frid och enighet rådt inom församlingarna. Andaktsstunderna och Gudstjensterna äro flitigt besökta, och nu och då få vi med glädje se en förlorad son eller dotter med krossadt hjerta och tårfyllda ögon vända om till fadershuset. Men vi vilja icke heller förgäta eller förbise den yttre framgång och välsignelse, som vi fått röna af Herren i vårt arbete för Hans rikes befrämjande. Det är blott 13 år sedan de båda äldsta församlingarna i vär synod bildades. Dessa voro norska. De första svenska foörsamlingarne stiftades år 1850, saledes blott tör 11 år sedan. Ilvad har ej genom Guds nåd på ett 10-tal af år blifvit uträttadt? Dock är blott början gjord och vi behöfva forttarande, och isynnerhet under vårt lands närvarande svåra och bekymmersamma ställning, moderkykans derhemma deltagande, förböner och hjelp.