Camparini knäppte härvid med fingrarne under en åtbörd af det djupaste förakt. — Min vän, inföll nu plötsligt romarinnan och lutade sig mot Camparini, se på dem som komma derborta. Camparini vände hufvudet. Hans blickar riktades mot den angifna punkten af trädgården och hans ögonbryn rynkades. Derpå förändrades ansigtets uttryck och Camparini kramade med sin seniga hand bårdt Georges fingrar. — Du har ej kunnat få reda på, hvar barnet finns? hviskade han. — Nej. — Nåväl, jag skall kanske lyckas! Jag har en id. De personer, som den sköna romarinnan utvisat för sprätten, närmade sig nu de samtalande. De voro trenne män, som gingo arm i arm, och deras inträde i Palais-Egalites trädgård hade frambragt en nästan lika stor rörelse som den sköna romarinnans ankomst. XVIII. Det var tre matroser ... Dessa trenne män känner läsaren förut. Ni har sett dem i Brest på krogen Demi-Blanc, vid