Göteborg d. 18 November 1861. Teater, Viha ånyo på teatern härstädes haft tilltälle att se det Hugo-Birch-Pfeifferska romantiska skådespelet Ringaren i Nötre-Dame Victor Hugo tillhörde denna romantiska skola, som för 40 å 50 år sedan bröt väldeliga in äfven i Frankrike och med sina nya ideer, sitt hittills ohörda djerfva språk kullkastade den förut allherrskande glatta skolan, ,les perruques, såsom romantikerna benämnde det sjuttoude seklets stora, 1 hvilkas leder Racine framstår. Denna romantiska skola drog i härnad mot les academiciens med hejdlos itver och djerfdes tillochmed utkasta den bekanta tormeln: les academiciens sont perruques, Racine nest quwun polisson!, hvilken framkallade ett skri af raseri och harm öfver hela Frankrike. Man har anmärkt mot sjuttonde seklets skalder, att de för formen försummade innehållet, att deras poesi derfore syntes kall och stel, une dame å trente ans i styfkjortel med prydliga och ordnade veck, Den nya skolan ville bringa sin ungdomliga eld, sin djertva fantasis värma i poesien, på det hon ej måtte frysa bort. Och dittills var allt väl bestäldt. Men vårdslösande och föraktande konstens hufvudreglor, och ensidigt utdragande sin princip: kunsten för konstens skull, till de mest förfärande konseqvenser, gräfde den nya skolan mellan konsten och det allmänna lifvet en oötverstighg afgrund, skapande ohyggliga bilder, hvilka ej ha berättigande i någun tids moral. Detta särskiljande at lifvet och det sköna föranledde till de ohyggligaste skapelser, så att den motsägande sentensen le beau le laid på visst sätt enligt den förvildade romantikens smak blef en sanning. Victor Hugos tvenne hjeltar Quasimodo och Han dIsland framstå såsom tvenne bevis på, huru långt man kunde gå. Ringaren i Notre Dame är dock ett drama at framstående betydelse, ett mästerstycke i varmt och färgrikt sceneri, men ett tortyrinstrument for åskådarnes själ. Vi behöfva dess bättre ej redogöra för dess innehåll, ty det är nog for de flesta bekant. Det har dragit till sig massor med åskådare under många år — men det göra äfven afrättningar och tjurtäktningar. Menniskorna ha ännu ett mäktigt organ qvar af råhet och vildhet. Man vill vända ögonen bort från de håruppresande, bloddrypande scenerna, men de dragas dock med oemotståndlig kraft dit. Det ligger liksom en tjusniug i att betrakta det hiskliga. Utforandet af , Ringaren i Notre-Dame, med prakt uppsatt, lemnar visserligen åtskilliga sidor öfriga att önska, men var dock af mer än vanligt intresse. Isynnerhet gaf m:ll Hammarstrand såsom Esweralda ett förnyadt bevis på, att hon fortfarande och med framgång söker nndanrödja de hinder, som en änuu ej rätt beherrskad natur och förra missledningar rest i hennes väg. Ått här och hvar i rollen, då denna kräfver ett öfvermått af sannt patetisk kraft, märktes återfall i det falska patos, är sannt, men vi äro lika skyldiga som villiga att erkänna det berömvärda framåtskridandet. M:lle Hammarstrand hade synbarligen omsorgsfullast egnat sig åt den förra hältten af rollen. Ungdomsfriskheten i hennes första framtrådande framkallade ock en applåd från åskådarne. Fru Andersson innehade fortfarande sin gamla roll som syster Gudule, och utförde den som gammalt, ehuru åtskilliga inkonseqrenser stucko fram hvilka tillhöra en helt annan genre af drama än den, hvartill ,, Ringaren i Notre-Dame kan räknas, Herr Forsberg som munken var så ryslig, att han påminte om busen i barnkammaren. Vi äro inga vänner af detta vrålande med rösten, dessa rull