— Hör, hviskade han darrande, säg mig ännu en gång, hvad det är för en dag i dag. — Septidi i germinal år III, svarade Gorain. — Och när min hustru skrifver en räkning, är hon tvungen att datera den så? — Ja. — Och hon har kunnat vänja sig dervid ? — Hon måste väl! ; — Jag skulle aldrig kunna... I I i ) — Då blir du i stället guillotinerad! — Usch! sade Gervais, om jag vetat detta, skulle jag heldre stannat qvar hos vildarne. — Hos vildarne blir man ej leverantör! hviskade en röst alldeles i örat på den hedervärde borgaren. Gervais och Gorain stannade plötsligt och vände sig om. De befunno sig då på tröskeln till en af de arkader, som vette åt trädgården ; folkhopen trängdes omkring dem. De sågo en massa af promenerande och nyfikna stå och gapa på butikerna, men ingenting angaf, hvilken den person var, som på ett så hemlighetsfullt sätt blandat sig med in i deras samtal. Gervais var häpen, Gorain darrade i alla lemmar. -Du... du... är förlorad! stammade Gorain. — Huru, förlorad! sade Gervais och blef mycket blek.